Idiot!

Idiot! Idiot! Idiot!

Att köra 2,5 timme, stiga upp i ottan och sen träna sin hund i 10 minuter för att sen åka tillbaka 2,5 timme. Ja lite vänttid på plats också. Idiot – eller hur. Men det gjorde jag i alla fall, 5 timmar i bil för 10 minuters träning i en tävlingssituation. Var det värt det, det vet jag inte och kommer troligen aldrig heller veta.

Men dagen gav mig en tankeställare då det var stora konstraster för Nisse och mig idag. Träningstävling på förmiddagen och sök i skarptläge på eftermiddagen. Förmiddagen är han en medelmåttig ko i skogen och på eftermiddagen kör jag honom ungefär 8 gånger så längt och han är en pärla. Så tankeställaren, ja, som vanligt – det är jag som är felet. Så nu har jag ytterligare en plan. Kanske plan 23 kommer funka... Inte bara idiot utan envis som en j-a åsna också.

Skänker en tanke till familjen och vänner till killen som försvann i Sjösa. Hoppas de kommer fram till vad som hänt med honom. Idag var det över 400 personer och letade efter honom. Så hemskt att inte veta vad som hänt.

Till något roligare – Jill Johnson. Var på hennes konsert ikväll. Hon spelade bara nya låtar och pratade mycket mellan låtarna. Berättade lite om sitt liv och om hur låtarna kommit till. Väldigt personligt och väldigt bra! Hon sjunger så bra och de nya låtarna var riktigt bra!

Born to run!

En träningkamrat sa till mig: "Nu har du tagit dig till elit och SM, nu börjar träningen att bli kvar där." Och så har det verkligen blivit för mig och Nisse. I början av min karriär med min unga och då lite mer springglada hund gick söket som på räls. En annan vän sa: "Tänk dig för, planera och lägg upp träningen på rätt sätt med tanke på hur tävlingarna ser ut." Ibland är jag lite dålig på att lyssna... Nisse går ner sig på tävling, blir osäker och frågande. Inte alls den jag har på träning, som går som ett spett vad jag än sätter honom inför. När vi var och letade efter de som druknat sökte han av kilometervis utan att ens tveka, och då helt utan figgar som belöning. Men vad vore väl en hobby utan motgångar! Får se om jag löser den här. I lydnaden och även i uppletet därimot visar han gång på gång att han är stabil och trygg. Konstigt hur det blir, helt tvärt emot vad jag skulle gissat på i början av vår karriär. Men man lär så länge man lever.

I söndags gav jag mig iväg för att fota 5 hundar. Och inte vilka hundar som helst utan Italienska vinthundar. Jag är lite nischad på att fota hundar i fart. Men den här farten, jisses. Små, spinkiga och kvicka som ingen annan. Kändes mer som jag jagade hundarna med kameran än fotade dem.

Men de är så häftiga. Så extrema. Atleter födda att springa. Och på det här är det hur mysiga och gosiga som helst, verkligen härliga hundar!

Här några av bilderna jag tog.

Got it!

 I run – and you?

Bambi?

Inte så veka som de ser ut – förstår varför de har munkorg när de tävlar...

The gang!

True athlete!

Desperat i regnet!

Ibland, vissa dagar värre än andra, snurrar det för många tankar i huvudet. Känner mig som hamstern i huvudet bara springer och springer på sitt hjul, runt, runt, runt utan att pausa. Paus är precis det jag behöver då. Rensa tankar, få rätsida på allt konstigt som har en förmåga att knöla till sig åt felaktiga håll i huvudet.

Senaste åren har jag hittat ett lysande sätt att räta ut tankar, spola bort stress, jaga bort trist och tråkig attityd som gör varken mig eller någon annan glad.

Jag springer!

En foten framför den andra. Låter min låtlista skråla i öronen. Allt från Jag måste kyssa dig med Nanne till Come as you are med Nirvana. Nytt som gammalt, rock, pop, soul, ja allt som får mina tankar att fara runt och räta ut sig. Låter dagens problem blandas med härlig minnen som väcks av olika sånger. Låter minnen bubbla medans Lady gaga sjunger Bad romance. Känner styrkan i benen när uppförsbacken kommer och jag ökar till Eye of the tiger. Glömmer för en stund benen och stegen bara flyter fram på stigen bland rötter och stenar – och jag mår så fint!

Idag ville jag springa, men kan inte. En sanning som är lite av en lögn. Visst kan jag springa, men inte som jag vill. Min kropp vill inte och benen säger stopp. Något är ur balans och benen känns som gele och styrkan är borta. Musklerna är kvar, men ingen styrka. Kan vara järnbrist, B-12, utmattning, hjärta, lungor? Sover du? Stressar du för mycket? Många frågor har hon min kära coach Fia. Men vad vet jag. Känner mig inte sjuk bara svag i benen och utan ork.

Så, jag laddade minnet med lite helgjobb att ta hem. Tittade ut på regnet och tänkte: Idag hade jag älskat att få springa i regnet, blöt, svettig och lerig. Drog på mig regnbyxorna, stoppade de höga klackarna i väskan och satte på mig Gore-tex istället. Valde den längre vägen hem från jobbet tillsammans med hundarna. De var glada, såg ut som de varit i ett mud-race efter ett tag.

Gick ut med ån och tänkte: Här är jag och får nog erkänna att jag känner mig lite desperat här i regnet som piskar i ansiket. Men på söndag gör jag ett nytt försök. Jag, hundarna, mina löpskor och stigarna i skogen – och förhoppningsvis även benen!

Till något roligare. Josefin och jag gav oss av till Stockholm i onsdags för att få vara med när de spelade in ett avsnitt av Äntligen Hemma med Martin Timell. Ibland är jobbet lite extra kul! Här lite bilder från vår dag i Täby.

Inte jävla dugg glamouröst – var Martin kommentar om hur det är att göra tv.

Fast, vi har väldigt trevligt, sa han. Just nu var Martin jättenöjd med teamet de hade. Och trevliga var de verkligen.

Och vissa väldigt snygga också!

Var hos en fotograf igår och fotade honom. En stege sa han - är något av det bästa en fotograf kan ha, säg det nästa gång någon frågar vad du har för kamera. Finns mycket sanning i det. Här har ni en kameraman som hittat en ny vinkel.

Interna skämt finns det överrallt man kommer. Här var det tumstockar som var sönder, snodda, gömda eller som fått ben. Men tydligen ska man ha en penna i munnen om man är en riktigt TV-snickare!

Det är pennan som gör mannen...

Björn och Martin diskuterar hur de borde ha gjort istället. De gör fel, helt klart, precis som alla andra, berättade de. Deras uppgift är att visa rätt, men döljer inte när det blir tokigt. Jag trodde det var snickare som kom och gjorde jobbet och programledarna bara kom för att spela in. Men så är det inte. Programledarna, kamerakillen, ljudtjejen och en snickare fixar jobbet själva.

 Har man tur sa Martin, får man jobba med ljud- och kamerafolk som kan hålla i en hammare, underlättar väldigt.

Clinic i Kungsör!

Har haft några galna veckor med lite för mycket att göra. Men ska inte klaga för jag har kul också. Men ibland är man lite av en tidsoptimist... Det har gått i full fart från morgon till kväll. Men då jag tycker det är kul att göra såker får jag nog vänja mig för jag är duktigt på att säga: "Men självklart, vad kul, jag kommer/det fixar jag!" Och mycket kul får jag vara med om så det är nog bara till att bli bättre på att planera.

Fick för en vecka sedan träningsförbud av min personliga coach. Kroppen vill inte riktigt. Så vila i en vecka, bra mat och lite extra järn så hoppas jag på förbättring på det planet också. Ser fram emot att nästa vecka få sätta på mig löpdojjorna igen och ge mig ut i skogen. Hoppas så att allt ska kännas bra igen. Blir stressad när jag inte kan träna som jag vill och känna att benen vill samma sak som jag. När kroppen är på min sida är det den perfekta avslappningen, många tänkar rensas ut och samtidigt som stressen också rinner av.

Men i morse bär det iväg på en av alla roliga saker jag får hitta på! På hala vintervägar med sommardäck på bilen körde jag på de krokiga vägarna till Kungsörs hundarena. Maria Brandel skulle hålla clinic i valpträning och Olle och jag var en av fyra demoekipage denna dag. Det är verkligen helt lysande att få vara demoekipage på hennes clinics. Mycket bättre träning för en ung hund är svårt att hitta.


Här lite bilder från dagen.

Ljuvliga ljuvliga valpar!

Var i Köping hos Maria i veckan. Hon har en liten kelpievalp hemma. Och oj så gulligt det är men aj vad ont det gör när de tuggar biter och drar. Men det är det värt. Är verkligen en liten charmig krabat, pigg och framåt på alla sätt. Envis och självständig som de flesta WK är.

Förutom ligga på golvet och kräla med hennes valp hann vi med lite träning också i Kungsörs arena. Tyckte Olle (och jag) var ofokuserad och fladdrig. Olle kan ju ursäkta sig med att han inte fyllt 9 månader ännu – tyvärr har jag ingen bra ursäkt, kan ju inte direkt skylla på min unga ålder... Men ofokuserad eller ej är han ett nöje att jobba med. Så glad och arbetsam och vill verkligen göra sitt bästa hela tiden, härligä härliga hund!

Innan jag styrde tillbaka mot Nyköping och jobbet så klev vi ut och fotade den lilla i dagsljuset också. Svårt att fota en så liten hund som är så kvick och där man inte kan räkna ut vilket håll det ska bära av mot. Men här kommer lite bilder, inte 100% bilder, men motivet är 100% gulligt!

 Min boll, min bara min!

 Att träna valp är det absolut roligaste!

Att lära sig vara still är viktigt för liten aktiv Kelpie.

Gulliga leksaker i söta färger är också viktigt!

 Liten Pippi!

Hoppa kan jag också.

 Sötast!

Som sagt, gulliga leksaker i rätt färger.

En ny liten stjärna!

Ett härligt avslut på en minnesrik vecka!

Så har en galen vecka tagit slut. Det har varit fullt schema från morgon till sen kväll. Vilket verkligen känns idag. Kroppen känns som jag festat varje kväll och sprungit 2 maraton under veckan. Men det är väl avsaknaden av sömn misstänker jag. Men jag ska inte klaga för en sekund. För veckan har varit en vecka jag sent kommer glömma.

När klockan ringde i morse var det tungt. Men när jag lyckades räta ut hjärnan och kom på att det stod heldag med lydnad i Norrköping blev det mycket lättare att ta sig ur sängens värme. Så veckans avslutades med en kall men härlig dag på Norrköping BK med Helené, Anna och Petra.

Alla hade vi räknat med en dag med vårsol men vi fick kyla istället, burr. Men vi hade himla trevligt ändå och träningen blev kanon och sista timmarna tittade solen fram lite.

Hade tänkt att fota lite då jag trodde det skulle bli fint väder. Men när man är genomkyld så är man inte så sugen på att hålla i en tung kall kamera. Men några få bilder blev det ialla fall på Helenés två härliga hundar!

Hektisk kontrastrik vecka – från glamour till den hårda verkligheten

Denna vecka är helt galen! Jag har som uppdrag att fota på Melodifestivalen. Jag har fotat uppbyggnaden av scenen. Från ishockeyrink till en makalös scen. Lottning, intervjuer av deltagarna, showen och det kommer avslutas med lite matfotografering i morgon – och så klart – efterfesten!

Har hunnit med välkomsfesten på Borggården i torsdags. Där hade jag nöjet att hamna bredvid kameramännen från detta jippo. Killen jag pratade mest med har varit med på 15 melodifestivalen och 8 euroschlager! Var kul att höra dem berätta som sitt jobb. Vilket tajt team det är som jobbar med det här. Alla var rörande överens om att dessa 6 veckor var deras bästa veckor på året. Vilket jag helt och hållet kan förstå – det är ett jippo utan dess like.

Idag på förmiddagen klev jag från fest och glamour till vardagens hårda allvar. En nära vän till min chef gick bort alldeles för tidigt efter en tids sjukdom. Och jag var ombedd att föreviga begravningen. Jag kände inte honom så väl, men tillräckligt för att veta att det var en underbar människa.

Kyrkan var helt fullsatt denna förmiddag och när alla gått vidare efter begravningen gick jag för att fota blommorna som då var utburna på kyrkogården. Satt där i detta hav av blommor på kyrkogården med min kamera och fotade medan tårarna rann.

Ett gäng ungdomar passerade kyrkogården. Hörde hur en kille sa: vi kan väl fråga? Nej, svarade en tjej, det kan man inte. Jag vände mig då om och sa att visst får man fråga. De undrade varför det var så väldigt många blommor. En väldigt omtyckt person har begravts idag som gick bort alldeles för tidigt – däräv den stora mängden blommor. I en stund blev de helt tysta och bara stod och tittade på alla blommor innan de tyst fortsatte sin väg. Verkligheten är inte alltid rättvis.

Här lite bilder från min fredag. 

Att fota en begravning är nog något av det jobbigaste jobb jag gjort, men också något som kändes som det viktigaste. 

Men en kyrka med sina stora fönster och fylld med blommor är väldigt vacker.

Satt där i min ensamhet och studerade alla dessa blommor denna soliga fredag. Sorgligt vackert.

 Tack och ett sista farväl
Vila i frid

Som sagt, kontrast var ordet för dagen. 

Dags för genrep på Rosvalla.

Sarah Dawn Finer! Verkar bara vara så där jättemysig som person.

 Rockkillarna som bjöd på rök och raketer!

 Och så måste man bara ha en bild på kvällens små dockor!

 Det man inte ser i TV, kamerakillarna. Kamerakillen längst bort har ett brutet revben efter lekt lite häftigt med sin son. Borde göra väldigt ont att bära på den utrustningen kan man tycka, aj aj aj.

Sean Banan, inte någon favorit. Men får erkänna att han steg några snäpp när Josefin och jag intervjuat honom i torsdags. Han var riktigt vettig då.

Youngblood! Tidigare dansare fick jag lära mig idag. Killen i luften har just gjort en volt och är påväg att landa.

Kamrer överallt. De kom ivägen hela tiden...