måndag 31 mars 2014

Så söta!

I fårhagen hemma hos Monica där jag vallat mycket är det nu fullt med små får. En tacka kvar att lamma sen är har alla de små kommit till världen.

I lördagsförmiddag var det "lammklappning" på schemat. Två av mina kollegor kom med barn och barnbarn för att få klappa lammen. Så i solskenet och bland lera och fårskit sprang både barn och lamm runt.

De är så söta!

Min favorit. Så läcker päls!

Undrar vad som sitter här, tänker nog fåret.

Tror mina kollegor också tyckte det var lite kul bland fåren.

Stadsflickan har lyckats blanda lera och skit på händerna, haha

Och så min lilla favvo igen.

Att fota barn som inte har har fullt upp med annat än att se mig är så kul. Bilderna blir fulla av liv!

Dagens sötaste svamp!




söndag 30 mars 2014

Lite hockey!

Många saker gör jag på jobbet. En av dem är att vara fotograf på våra event. Den här gången var det Battle of Legends mellan Sverige och Finland. Föredetta hockeyproffs möts på hockeyisen återigen. Jag tog med mig en kompis den här gången för att ha lite sällskap i det kalla fotobåset.

Första gången jag var i just det här båset var för många år sedan när jag skulle fota Foppa för första gången. Minns att jag efter mycket snurrande lyckades ta mig igenom och ner till fotobåset. När jag kom ner stod redan två fotografer där. När jag klev in i båset tittade de först på min kamera, sen sa de hej. Kändes som jag skulle blivit utsparkad om jag haft en mindre kamera och objekt. Några år senare vet jag att så är inte fallet, haha. Du måste bara ha en anledning att vara där.

När jag senare den kvällen satt utanför omklädningsrummen och mådde lätt illa. Var inte så van att fota på hockeyarrangemang på den tiden och alla fotografer slogs om att ta sig in i omklädningsrummet för att fota Foppa. Men jag hade det bra, satt bara och väntade utanför tills Curre kom ut med Foppa till mig istället. Med skakande händer och handsvett fick jag mina första bilder på en hockeylegend. Har hunnit bli många bilder sedan dess och skakningarna och handsvetten har börjat försvinna...

Kvällens svenska spelare.
Min kamera verkar ha en förmåga att hela tiden följa Foppa när han är på isen...
Curre Lundmark i båset!
Behöver jag säga att Sverige vann överlägset ;)
Det finns proffs och så finns det PROFFS... Objektivet som Bildbyråns kille hade dreglade jag lite över, troligen en årslön kostar det att få en sådan i sin utrustning.
Ett svenskt och ett finsk lag med riktiga hockeylegender i ett och samma rum, då blir det som chefen sa till mig: "Du sitter bland väldig många landskaper ikväll".



onsdag 26 mars 2014

Så mycket att välja på!

Att ha hundträning som hobby ger en verkligen en mängd olika saker att välja bland när man ska ut och träna. Det är rallylydnad, agility, sök, spår, skydd, vallning, jakt – ja, listan kan göras lång! Ett riktigt privilegium tycker jag. Att göra olika saker med hund tror jag inte bara är kul utan även väldigt nyttigt och utvecklande för hela ekipaget. Även om man inte satsar för fullt i allt man gör, utan kanske bara testar på emellanåt.

Sen jag skaffade Hugo lade jag till vallning på listan av det jag gör på mina hundar. Något som skiljer sig väldigt från det jag tidigare har gjort. Och ack så roligt det är. Även om jag har en väldigt förmåga att alltid vara på fel plats vid fel tidpunkt och ibland inte riktigt fattar vad jag pysslar med, men kul!

I helgen var det inte mycket vallning utan istället följde jag med en kompis, som är en väldigt flitig med att träna räddningssök med sin hund. Vi åkte norr om Stockholm till en soptipp för sten tror jag att det var. Mycket sten ialla fall!

Jag tränar sök med Hugo till vardags, men då är det skogssök som gäller. Det skiljer sig ju en hel del från räddningssöket. Men jag tycker det är kanonkul att få köra det ibland och låta honom få erfarenheter av betydligt svårare legor och miljö. Han tyckte det var lite läskigt i början med alla stora högar av sten men tyckte efter ett tag att det var riktigt häftigt. Roligast är att se hur de får svårt att gå in och ut ur vittringskällorna. Bara för att man får figgen i näsan är ju det inte raka spåret som leder till figgen utan de måste lämna vittringen för att söka en annan väg. Svårt för en unghund som Hugo, men med lite stöd och hjälp från matte det fint.

Men ska jag vara ärlig så kände jag när jag var där att satsa helt på räddning kommer jag nog inte gör, för jisses så skitiga vi var. Lera och stendamm överallt – saknade lite de gröna skogarna, fälten och gräsmattorna, haha

Tog lite bilder under dagen med telefonen.


Det är inte lätt att hitta sina figgar här. Tollaren står på blocken till höger och är just påväg ner för att leta en annan väg.
 




Hugo i full färd med att hitta figgen. Här var han tvungen att gå in från ett helt annat håll för att komma till figgen.




Lycklig Hugo hittade sen Tina långt ner bland stenblocken.




Väldigt stolt hund!







Man ska inte vara bekymrad över att bli skitig eller ha klaustrofobi om man ska pyssla med det är. För att ta mig till legan jag ligger i här fick jag hala mig in med fötterna före för att sen knyckla ihop mig under stenblocken.




För att sen göra en lättare figge till Hugo la jag en på ett högt berg med asfalt.
 



Men inget är ju enkelt här direkt... Han fick göra en liten klättring för att ta sig till figgen.


Hittade även en gammal byggnad med dörrar. Och blev lite förvånad när han faktiskt hoppade upp och ställde tassarna på rätt dörr!
 
Tusen tack Tina för att jag fick hänga på!!

 


måndag 10 mars 2014

Han börjar bli till åren

 Jag har varit glad, skrattat, njutit av livet,  gråtit ut i hans päls, sett stora delar av vårt avlånga land med honom som sällskap, han har så många gånger varit min bästa vän, jag har lärt känna nya härliga människor tillsammans med honom. Ja, mycket har vi hunnit med sedan han som liten valp första gången klev i mitt hem och i mitt liv med säkra steg.

Man har så många fantastiska minnen tillsammans med sin gamla tävlingshund. Det har varit läger, tävlingar, vänner och allt däromkring. Nisse och jag har verkligen hunnit med massor tillsammans. Allt från att njuta av vacker natur till att få göra bättre resultat än jag någonsin trodde och äran att få delta på 3 SM. Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi har haft flera fantastiska år tillsammans.

Har senaste halvåret också lärt mig att när han har ont så fortsätter han för min skull, när jag utan vetskap fortsätter träna och tävla. En hård läxa jag tror att fler hundägare än jag har fått känna av.

Men nu vet jag att han har pålagringar på två ställen i ryggen. Jag har röntgat, fått smärtstillande och inflammationshämmande tabletter. Fick rådet att åka till Kjerstin på Ultuna för att få hjälp med rehaben. Ett besök som slog hårt på mig. Min hund hade ont på många ställen i kroppen utan att jag förstått det. Bland annat 3 cm mindre muskler på höger bak och börjat bli vinglig i bakdelen, ingen kul diagnos.

Men med Kjerstins hjälp på hur jag skulle träna honom så är idag den vingliga bakdelen borta, han har ökat sin muskelmassa i baklåret så det skiljer 0,7 cm istället, breddat hela sin bakdel. Och på senaste genomgången låg han mest och halvsov när hon klämde på honom. Stor skillnad mot första gången vi var där, när han visade tydligt att han hade ont.

Nu har jag slutat med tabletterna och ska på återkoll till påsk. Förhoppningsvis har jag idag fått tillbaka honom så pass bra och skaffat mig så mycket kunskap att han kommer må bra även om han inte får smärtstillande. Har en liten önskan att få tävla några fler tävlingar med honom i spår. Det är något speciellt att få tävla min sin gamla trotjänare, sin gamla "grånos", som man känner så väl. Vi lär nog aldrig mer göra så höga poäng som vi än gång i tiden gjorde, för idag tål han inte den mängden träning som det kräver, men det vore kul ändå.

Men framförallt hoppas jag att jag kan hålla honom pigg i knopp och kropp många år till. Vill kunna ta med min gamla vän på många härliga löprundor till, ha honom ihopkrupen bredvid mig i soffan när vi kikar på TV, han få leva med en hund som känner mig så väl och som nästan blivit som en del av mig.

Det är sannerligen bitterljuvt med en gammal hund – bittert när man börjar inse att slutet närmar sig, men så ljuvligt för de är så härligt goa när de börjat lägga de flesta av sina år bakom sig.


Från liten till stor!





Liten ynklig Nisse efter fått sitt liv första bad. Han tycker än idag lika illa om det.

Var en nyfiken stabil lite valp.











Fick i tidig ålder smeknamnet "Snygg-Nils".

Go glad med mycket enerig!

Kul hund att leka med för han vill helst av allt leka med mig. Kelpies kan ju vara lite snåla och gilla ha prylarna för sig själva.

Min snygga Nisse.

 Bilden som fick bli en tavla i mitt vardagsrum!

Min favoritbild på min härliga Nisse! 
Ser fram emot många fler år tillsammans!