söndag 2 augusti 2015

Att träna en Hugo

Som den hundnörd man är har man haft flera hundar och träffat många olika hundar genom egen träning och olika kurser. Själv har jag hunnit med att själv träna Irländsk setter, Schäfer, Beauceron och Working Kelpie.

Det var när jag flyttat upp till Södertälje och följde jag med en vän som åhörare på en kurs för Maria Brandel som jag för första gången mötte en Working Kelpie. Jag blev upp över öronen förälskad i Marias Kecke. Älskade sättet han var på och hur han såg ut – det var helgen jag hittade "min" ras.

En tid senare åkte jag mot Vingåker och Vallmyra kennel för att titta på "den bruna valpen". Två veckor senare klev han in i mitt liv med säkra kliv. Han har på så många sätt berikat mitt liv. Man säger ju ofta att man får en hund som är HUNDEN med stora bokstäver. Och jag är rätt säker på att Nisse är just den hunden. Med sin lite lätt bittra och småsura personlighet (även kallad "Bitter-Nils") som inte har mycket av "willing to please" i sig, men som ändå är så underbar, har lärt mig enormt mycket och gett mig många fantastiska minnen och också genom åren många gånger varit min bästa vän.

För några år sedan klev Working Kelpien Olle in i mitt liv. Aldrig haft en hund som var så lättränad. Redan i tidig ålder hands han lärt sig enormt mycket. Det var bara att lära honom så kunde han. Men tyvärr när han gick över halvåret började rädslorna komma. Och efter cirka ett år insåg jag att det var ohållbart för honom att leva tillsammans med mig i mitt röriga liv och med mycket bilkörning. Han var rädd för saker som susade ovanför huvudet och därav hade blivit bilåkning en skräck för honom. Idag lever han ett fantastisk bra liv i Finland och jag kan fälla en tår av glädje över hur glad jag är att han fick komma till Emma och hennes familj!

Den 1 april föddes Hugo i Norge och 9 veckor senare åkte jag och hämtade honom. Man har ofta lite förutfattade meningar hur valpen som man ska hämta ska vara till sättet. I alla fall jag har det. Hugo trodde jag skulle vara en rätt lågtempererad, stabil och rätt hård hund (för att vara en WK). Men, ja, det blir ju inte alltid som man tänkt sig. Idag är Hugo två år gammal och jag vet idag att han är en högtempererad, förarvek hund med mycket snurr i huvudet. Ibland tror jag han slår flera knutar på sina tankar. Har många gånger under dessa två år skrattat och sagt han verkligen är mitt egna lilla aprilskämt. Under en lång period tränade jag och tränade, men tänkte att jag kommer inte kunna få till en bra tävlingshund av Hugo. I lydnaden har jag haft väldigt mycket ljud, svårt att koncentrera sig, snurrig, väldigt gasad och då även fått jobba på farten. I söket har han haft svårt att jobba ifrån mig och gärna hållit sig på ett avstånd på 30 meter från mig, stopp med snurr och ljud innan han gick ut etc. När jag nu kom till Norge hade jag under en period tyckt han flytit på bra i sökträningen, men då bestämde han sig för att blinda på varje tomslag.

Hugo hittar konstiga saker i sin träning. Han uppfattar saker på ett väldigt märkligt sätt ibland. Men till hans fördel har jag så här långt kunna lösa upp de hinder vi stött på och han går vidare glatt i sin träning. Självklart har han många fördelar också. Framförallt har han en väldigt stor arbetsmotor och arbetsglädje och en underbart charmerande personlighet och en vilja att vara till lags i alla lägen. Lite har jag en känsla av att vi genom åren kommer gå igenom nästan alla "problem" man kan stöta på, utom brist på arbetsglädje – för det har han. Han är också miljöstark och följer glatt med mig på mina "roadtrips". Han har vid det här laget varit i nordens alla länder, åkt båt (tränat massor av lydnad på båtdäck), flygit några gånger och åk många mil bil och sovit på jag vet inte hur många olika platser och finner sig glatt och lugnt i alla situationer jag sätter honom i. En underbar reskamrat!

Man kan aldrig veta hur ens nästa hund kommer att vara att träna. Man lär sig något nytt på varje individ och när man tror man vet hur man ska träna nästa hund – ja, då får man något man aldrig haft förut. Och att träna Hugo är en utmaning på många nivåer. Men en sak är alltid det samma vid varje träningstillfälle, glädjen att få träna denna galna, tokiga, förvirrade, arbetsglada och helt underbara hund. Jag hoppas jag kommer få träna min Hugo i många år framöver och tillsammans med honom få många goa minnen!