söndag 25 december 2011

En dag i verkligheten

I förra veckan satte jag mig i bilen sent på kvällen för att köra mot Småland. Hade bestämt mig för att se om jag och Nisse kunde vara någon nytta i sökande efter personerna som drunknat i Åsnen. De gav sig ut på tisdagen för att plocka upp fisknät de lagt ut – men kom aldrig hem.

Att få hjälpa till i verkliga livet med sin hund är nog mängas önskan som lägger så mycket tid på träning av hunden som jag. Så jag tänkte att jag åker så får vi se. Om inte annat så är vi ju en person till som letar och jag tror ialla fall att Nisse skulle visa något om han hittar något som inte är normalt utmed en kustlinje.

Hade inte en aning om vad som väntade mig när jag på morgonen körde från min kompis för att möta upp Tomas som skulle följa med till Åsnen. Det var ca 30 privatpersoner och två poliser som var på plats för sökandet. När personerna som försvunnit av polisen klassas som döda sjunker insatserna från deras sida. Jag blev utfrågad av polisen vad jag och min hund går för. Det var inte lätt att svara på då jag inte vet om min hund hittar döda personer, han har ju bara lärt sig hitta levande. Men blev godkänd av poliserna att få deltaga.

När jag satt i båten tillsammans med Nisse ut mot en ö vi skulle söka av var jag så nervös. Ingen tävling kan driva fram den känslan som man får när det är på riktigt. Skulle Nisse funka? Skulle han markera om han hittar en död person? Jag hade bett att det bara skulle vara jag, Nisse och en person till på ön. Vilket också gör situationen annorlunda för Nisse som är van att söka av vallade områden och med folk på stigen. Här var det inte vallat, inga mer personer, inga gömda figgar i skogen och betydligt större område än vi är vana vid. Men han är en lite klippa och jobbade så fint hela tiden.

Sen kom han med rullen i munnen – och jag var nära att få en hjärtinfarkt när jag kopplade på och sa "visa". Fanns det något? Eller var det bara en blindmarkering? Han betedde sig inte normalt utan var väldigt mån om att jag hängde på. Som om han behövde min hjälp. När vi kom till kanten vid vattnet kastade han sig ut i vattnet och ville ha med mig ut i sjön. Ett väldigt märkligt beteende för honom. Så frågan är än i dag. Var han bara trött och hoppades att en blindmarkering skulle hjälpa eller låg det något på bottnen? Det kommer jag nog aldrig få svar på - men jag kommer alltid undra.

På vägen tillbaka från ön vid lunch tog vi båten över ett område med lite vass för att se om något flutit upp och fastnat, men såg inget då. Men två timmar senare hittade de kvinnan där.

Det sliter att vara med en dag som denna. Sorgen, desperationen, hjälplösheten. Sonen som stod framför mig och tårögd sa: Snälla, snälla hitta min pappa. Det är en verklighet som sliter men som är så värd det om man känner att man kan hjälpa till.

Sökandet efter den sista personen pågår fortfarande i skrivande stund. Sonen driver sökandet själv just nu med hjälp av lokala personer samt att där varit likhundar, helikoptrar och båtar som söker av bottnen som han själv kallat dit. Skänker en tanke till den fantastiska familjen och alla de andra som fortfarande letar och hoppas de ska hittar sin pappa/vän i vattnet vid Åsnen.

Nisse, min lilla pärla som ställer upp på allt konstigt hans matte ber honom. Även om det gäller att söka av en ö i över två timmar genomblöta och kalla där terrängen mest bestod av stenar, ris och sumpmark. Min lilla vardagshjälte :-)

onsdag 7 december 2011

Stulen krönika!

Jag tror inte Jonas Colting tar illa upp att jag snott hans krönika idag. För den var så bra! och så sant. Känner mig väldigt, väldigt träffad. Aldrig nöjd, stressar jämt, sätter för många måsten på min lista. Måste göra det, måste lyckas med det, etc. Jag kommer aldrig bli klar, aldrig nå alla mina drömmars mål, men önskar jag kunde finna ro i den insikten och njuta lite mer av livet och faktiskt njuta av de drömmar jag uppnått – det är väldigt fel när man inte gör det...

Här kommer triatleten Jonas Coltings krönika:
Vill du läsa hans blogg hittar du den på http://coltingblogg.com

Att njuta av livet.

”Många förknippar ord och begrepp som hälsa, träning, kost och livsstil som något karga och kravfyllda. Det är begrepp som kan skapa känslan av otillräcklighet och lutherska måsten. Mycket i vår värld och vårt samhälle är inriktat på ytans perfektion och ett ständigt strävande efter mer och bättre. I det sammanhanget så kan det vara svårt att se skogen för alla träd. Vad är meningen med all strävan? Vad är målet med vår ambition?'¨

Ett svar på den frågan kanske är att njuta av livet. Ett annat svar är att eftersträva en hög livskvalitet. Ytterligare ett är måhända att få vara lyckliga.

Att vi vill och ska njuta av livet, leva med hög livskvalitet och vara lyckliga är självklara svar på varför vi strävar framåt och uppåt. Men när vet vi att vi är framme? När vet vi att vi åstadkommit tillräckligt för att vara nöjda ett tag? När är känslan av tillfredsställelse större än det dåliga samvetet över det som vi också borde hunnit eller som kunde gjorts bättre?

Det är en konst att vara nöjd. Nöjd med sig själv och nöjd med livet. Det är en konst att njuta. Njuta ohämmat utan ett sting i sidan av ett rättrådigt samvete. Det är en konst att vara lycklig. Lycklig med en känsla av att ingenting fattas.

Idag är vi experter på att få saker gjorda. Vi är experter på att maximera vår tid. Vi är experter på att fylla vår agenda och vi är experter på att nytifiera dygnets vakna timmar. Ironiskt nog har det lett till att vi sover allt mindre vilket gör att sömn hamnar högst på listan över det som svensken vill ha mer av i sin vardag. Så varför sover vi inte mer när sömn är så skönt? Vi hinner helt enkelt inte och vi prioriterar det inte.

Jag tror att vi borde planera för mer ledig tid. Tid för njutning. Tid för avkoppling. Tid då målet är att få så lite gjort som möjligt istället för så mycket. Det är den tiden som laddar batterierna och som påminner oss om vilka värden i livet som verkligen betyder mest. Idag är det nog många kör på med full gas till dess att man inte orkar mer och man blir tvungen till vila. Men det är ingen njutningsfull vila. Det är en paus där bensinen tagit slut och man inte ens har energi att gå på tomgång.

Vi borde vara nöjdare med oss själva. Inte på ett självgott och förnumstigt sätt utan med insikten att hur mycket vi än gör så blir vi aldrig riktigt klara. Och inte heller perfekta. Livet blir inte heller perfekt. Det betyder inte att vi inte ska göra vårt bästa eller att vi inte sikta högt men vårt värde som människor blir inte högre för att vi gjort mer, tjänat mer eller presterat bättre. Och att omgivningens, familjens och våra medmänniskors kärlek inte hänger på hur duktiga vi är. Den finns där, förutsättningslöst. Om vi bara har tid och plats för den.”