fredag 12 januari 2018

Be serious!!

You got a hunting Cocker – so you must be serious, very serious, in your training – your cocker just want's to play !


I måndags var jag på lydnadskurs för Valentina Balli, VM-vinnaren från Italien. Väldigt rak i sin kommunikation och förstod på de som varit och lyssnat på henne i helgen att ibland högg hon vid fotknölarna. Lite mer europa-temperament kanske, här i Sverige lindar vi ju gärna in saker och ting i ett litet paket med rosa rosett på ;)

Nu var jag bara en dag och lyssnade på hennes tankar runt hundträning. Men tycker det skiljde sig en hel del tycker jag från de flesta jag lyssnat på. Hon är väldigt ärlig och rak i sin träning gentemot hunden, "lurar" aldrig hunden i sin träning. Hon anser att träning ska vara kul, både för hund och förare. Men har ändå en väldigt hög seriositet och allvar i sin träning. Var noga med att aldrig belöna en hund som tänker belöning. Hunden ska tänka uppgift, inte belöning. Hunden ska ta sin uppgift på allvar och inte fjanta runt och tänka på leksaker och annan belöning. Som hon just påpekade med min cocker, att han helst vill leka och vara pajas istället för att ta sina uppgifter på allvar.


Valentina var också väldigt noga med vilket "mood" hunden var i. Intensitet var verkligen hennes ord, hon sökte intensitet i allt och med det fokus. Jag kan nog säga att jag pratar för många när jag säger att vi gärna "curlar" våra hundar, och det kan man säga att Valentina inte gjorde – de fick jobba och när de jobbat bra, fick de bra belöning. Hela tiden jobba för att få hunden att prestera mer och mer.


Jag valde att blanda annat ta upp fart och på det fick jag svaret att jag har för dåliga ingångar, sista biten. Att om jag jobbar så han har en första tanke att komma in fot och göra det fort, kasta sig in, lovade hon att jag kommer ha bra fart in i alla mina moment.


Sen visade jag en apporteringsdirigering och tog upp att Jabba gärna tar mittenapporten och verkar här inte riktigt bry sig, utan tar rättning och jag upplever honom nöjd med det. Alltså ingen önskan från hans sida att faktiskt alltid göra rätt på första. Valentina påminde igen om "playfull breed". Föreslog att jag skulle ställa honom vid konen och skicka honom till targets vid sidan för att bygga upp en bättre vinkling från konen. Sen sa hon också att hon låter den som lägger ut apporten vara glad och uppmuntrande mot hunden när de lägger apporterna på "hörnen" men säger typ usch och nej när de lägger mittenapporten. Hon sa också att här fick de vara så tydliga att man såg att hunden verkligen sjönk ner och inte gillade det.

Har i några dagar testat detta, inte så mycket som hon föreslog. Men när jag är själv och tränar och lägger ut apporter har jag visat honom och "hetsat positivt" på de på hörnen och sagt en nej o usch när jag lagt mittenapporten. Och vad som är att Jabba börjar lära sig momentet eller Valentinas förslag vet jag ej, men samtliga har varit rätt sedan kursen.

söndag 7 januari 2018

Bilder!

Njuter av att ha en liten valp hemma. Tuggar, biter, skäller, bråkar med Jabba, måste kissas ofta, hänger i mina byxor, tuggar på mina tofflor och är helt bedårande söt.

Alltid lika spännande när man får hem en valp. Mycket påverkar vi själva hur den kommer att bli i framtiden, men personlighet och vissa mentala bitar kan vara svåra att påverka. Förhoppningsvis ska denna lilla ljuvliga krabat vara vid min sida i många och vi ska få många härliga minnen tillsammans.

Tyvärr är det kallt ute vilket gör att man inte kan vara utomhus så länge med en liten valp. Men lite korta stunder har vi varit ute på upptäcktsfärd och jag har haft med mig min kamera.











lördag 30 december 2017

Vad förmedlar vi till hunden?

Det var en grådisig dag och rätt folktomt på hundklubben. Värmde upp lite och hade bestämt lägga en hel del fokus på apporteringsdirigeringen - ett svårt moment för min lilla cocker Jabba. 

Jag skickade ut Jabba till konen för att sedan skicka honom mot den vänstra apporten - han väljer att vända rakt bak mot mittenapporten. Då ropar jag NEJ... Han stannar och vänder sig mot mig och ser ut som något katten dragit in.

Jag går till min lilla fantastiska cocker, låter honom hoppa upp i min famn, pussar på honom och muttrar ”vi går och tar en kaffe med Susanne istället”. 


Jag använder sällan ordet nej i träning, men det händer - men det är inte negativt betingat. Hur mina hundar tar det beror på tonfall och känslor bakom ordet.

Men den här grådisiga dagen var jag ur form - sorgen över Hugo slet i mig. Hade jobbat mycket och var därför också trött – och det lös igenom i min träning. Jag har arbetsglada hundar som gör det jag lärt dem. Jabba har, som alla hundar, saker han har svårare för, och det är min uppgift att lära honom - med tålamod och glädje – det ökar mina chanser att få exakt det utförande jag önskar. Jag har ingen rätt att lägga min frustration på honom – han gör sitt bästa/det jag lärt honom.

I min träning vill jag ge mina hundar ett starkt självförtroende – vill att de ska vara helt säkra på att de gör momenten på absolut bästa sätt, vara riktigt stolta över sina prestationer. Genom att jobba för det tycker jag man får en härlig attityd och go känsla i hunden. Våra hundar läser oss och känner av våra känslor – viktig att komma ihåg när man tränar. Det är inte att man behöver som jag gjorde - använda ett hårt nej. Utan känslan vi har när vi tränar, är vi inte nöjda känner hundarna det och det kommer spegla av sig i dem och deras utförande och vilja att jobba. Om de inte gör som vi tänkt är det vi som får göra annorlunda så hunden förstår.

Det finns en mängd olika "metoder" att följa när man ska lära sin hund något – jag tror på det som för mig ger bästa resultatet, så länge det är positiv träning såklart. Min åsikt är att det inte, i de flesta fall, är metoden i sig, utan hur man utför den, som avgör resultatet. Viktigt är också att man tror på sättet/metoden man valt – då gör man det helhjärtat och har uthållighet, för det mesta tar tid och mycket träning, både kvalité och kvantitet!

Så denna grådisiga dag plockade jag undan alla prylar på plan. Tog min lilla cocker och mitt risiga humör och tog en kopp kaffe med Susanne och Wira i stuga istället. Dagen efter och dagarna därefter har jag sett till att min lilla ”Jabba den förträfflige” fortsätter vara säker på att han stjärnan på lydnadsplan – att han är Jabba den förträfflige på alla sätt och vis!



fredag 15 december 2017

Vilken valp!

Han tittar upp på mig med sina små vakna ögon. Jag småskrattar och ler åt din lilla krabaten i mitt knä. Samtidigt rinner tårarna då sorgen över Hugo slagit till igen. Sorg och förtivlan över det som varit blandas med glädje och förväntan, jag kliar den lilla på magen och lovar honom att snart sluta gråta över det som inte finns kvar och istället glädja mig över det som finns i mitt liv.

Den lilla krabaten är Måns, min nästa Working Kelpien – valpen jag har valt. Att välja valp är som att köpa grisen i säcken tycker jag. Jag gillar Vallmyras hundar överlag och har träffat flera valpar efter tiken, därav mitt val. Måns är liten och söt, är inte den som är mest framåt i kullen, men tystast (rätt så gapiga syskon) och är en go och glad liten hund som glatt leker med mig och inte har något emot att krypa upp i knät heller.

En uppfödare sa till mig en gång att du får 25% av mig och 75% skapar du själv. Jag tycker det ligger mycket i det. Tabula rasa – det oskrivna bladet, lilla valpen vi får hem. Visst finns det saker som vi inte kan påverka, men den hund med flest och bäst tävlingsmeriter är kanske inte alltid den bästa hunden.

Alltid lika spännande att få hem en ny liten valp, även om jag i dagsläget önskat att det tagit några år till. Förlusten av Hugo sliter fortfarande i mig och lilla cockern Jabba är bara drygt två år gammal, så det var inte länge sedan jag hade en liten valp hemma. Men ibland blir det inte som vi tänkt – men jag är ytterst tacksam att det fanns en valp jag fick boka och snart hämta hem. Tror det kommer bli riktigt bra med lilla Måns.

Har fördelen att bara ha runt en timme till Vallmyra Kennel så Ragnhild får stå ut med en valpköpare som har en förmåga att dyka upp titt som tätt för att umgås med sin lilla valp.

Bilder nedan: Bruna kelpie är pappa Jerry, svarta är mamma Fina och såklart lilla härliga Måns!









onsdag 6 december 2017

Tre blev en...

En sen kväll för ungefär ett halvår sedan kramade jag om dig och tänkte; att man kan älska en hund så mycket. Hade avlivat min gamla Nisse den kvällen och var väldigt ledsen. Tanken på att en dag behöva ta bort dig också skrämde mig. För skulle det hända nu, tänkte jag, skulle jag nog gå sönder.
Muttrade för mig själv – skärp dig, det dröjer, vi har många år tillsammans du och jag!

Sommaren gick och när vintern kom krypande och en kväll stod jag på verkstaden för att få däcken bytta när jag fick samtalet ingen hundägare vill ha.

– Vi beklagar verkligen Lena, han kommer alltid att ha ont, det finns tyvärr inget att göra för honom.

En enda mening, så kort, men så avgörande.

Plötsligt var det bara jag och Jabba – tre blev en...



De senaste veckorna vet jag inte hur många gånger jag försökt trycka bort hur jag känner. Har även försökt intala mig själv "det är bara en hund...". Och det vet ju de flesta – att så är det inte för oss hundägare. Hunden är i så många fall en bästa vän, en vän som alltid finns där, utan att döma, utan att ställa krav.




Tabula rasa – oskrivet blad. Det är våra små valpar när vi får hem dem. Sen formar vi dem, men det är personligheten de har med sig som gör dem så speciella för oss. Hugo var en stark personlighet. Inte en självklar tävlingshund, knepig på många sätt, men en riktig hjärtehund.

Hundar är min hobby, en hobby som tar mycket tid. Hundägare som tävlar och tränar sina hundar planerar en stor del av sin fritid efter hundträningen, man åker på kurs, har hela träningsdagar med hundkompisarna. Går man på tjejmiddag kan man ge sig på att samtliga där hundnördar. Man har ett liv med sin hund.

Genom mina hundar har jag skrattat, gråtit, planerat, upplevt så mycket, rest, träffat nya människor och skaffat nya härliga vänner. Jag har fått chansen att utvecklas, bli bättre, sätta upp mål och nå dem. Hundarna berikar mitt liv på så många sätt. Jag gör upp planer. Hugo och jag han med ett SM i lydnad, missade starten på SM då jag trodde att jag inte skulle komma med som andra reserv. Men tröstade mig med att det kommer fler år – det gjorde det inte.

De som alltid ställer upp, oavsett om det är matte som vill leka modefotograf, långa träningsdagar eller bilfärder som gått över stora delar av norden.

De är om  möjligt alltid med mig. Väntar, följer, håller mig som sällskap. Här ungefär 800 m över havet i Nordnorge sommaren när jag jobbade i Fauske.

När jag tog bort Nisse hade jag tänkt på det en längre tid. När dagen kom där det var det dags att säga farväl hade vi haft ett liv tillsammans och han var gammal och hade fått ont. Bearbetningen av sorgen att behöva ta bort en gammal hund börjar långt innan den dagen kommer, vilket gör tiden efter lite lättare.

Men chocken att behöva ta bort en ung hund plötsligt, det har varit för mig väldigt svår.
Jag har haft svårt att acceptera det, men jag har sorg, riktig sorg över Hugo. Ska jag se på det psykologiskt så har jag tagit mig igenom chockfasen och reaktionsfasen och har väl trampat in på bearbetningsfasen. Det märkliga är att jag faktiskt på något sätt skäms över att jag är så ledsen över att han är borta, vilket jag tror också gör att det blir svårare att släppa. Jag försöker skjuta bort hur jag känner. Jag är trött på att vara ledsen, trött på att vara välmående och glad när jag kliver av jobbet för att sen sätta mig i bilen där tankar får snurra fritt – och pang där kommer den, sorgen, den förbaskade sorgen, och tårarna med den.


Hugo var också terapihund – med ett hjärta av guld och ett behov av att vara till lags var han perfekta terapihunden, så lätt att älska.

Fotografering av en kompis barn som ville vara på bild med mina hundar. Nisse och Jabba fick man ropa in när de skulle vara på bild. Hugo var där barnen var.

En annan del som också gjort det hela tungt är min Cocker Jabba – han letar efter Hugo. Viftar på svansen när han ska in i bilen om luckan är stängd. Är luckan öppen och han ser att det är tomt, viftar han inte på svansen. När vi kommer hem går han direkt och lägger sig på de platser som Hugo brukar ligga.


Bästa vänner. Hemma låg alltid Jabba där Hugo låg, gärna på Hugo.

Den 1 januari hämtar jag lilla WK-Måns. Har i allt ändå haft en fantastisk tur att det fanns en kull valpar där jag tycker att föräldrarna är riktigt bra. Så Måns är en valp jag skulle valt även om jag skulle gjort ett mer planerat valpinköp – och det känns bra. Så nu ser jag och Jabba fram emot att Måns ska komma och liva upp vår tillvaro. Jag får en Kelpie och Jabba en polare att ta hand om.

Men fram tills dess får jag nog acceptera att jag just nu känner det som om ett lager blivit avskalat på mig. Låta mig själv sakna Hugo och acceptera att det kommer ta tid och stå ut med att när jag låter tankarna spela fritt kommer sorgen och då även gråtandet, vare sig jag vill eller inte.  Fortsätta ha snorpapper i bilen och på soffbordet.



söndag 7 februari 2016

Clinic när det är som bäst!

I helgen var det dags för 2-dagars clinic i hundträningens tecken i Kungsör. Temat var tävling. Ett ämne som är så viktigt. Ser många ekipage på klubbarna runt om i landet som har lysande detaljer på sina hundar, men sen kommer tävling och då håller det inte längre. Faktorerna varför det kan vara så svårt att få till sitt bästa på tävling är många – och det var just det den här helgen riktade in sig på.

Att gå på clinic tycker jag är fantastiskt. Så mycket information på kort tid. Får jag chansen att gå på en clinic gör jag det direkt. Alltid får man lite tankar med sig hem. Av de som föreläste i helgen har jag hört de flesta innan och har fördelen att träna med. Men hade ändå så mycket nyttigt med mig hem. Lite nya tankar, saker man inser att man inte tänkt på länge. Och framför allt lite extra inspiration. Och sen är det ju underbart ljuvligt att gräva ner sig i hundträning en hel helg ;)

Oavsett om du är nybörjare eller tävlat SM, så har man med sig saker hem. Hörde att det den här helgen var totalt 6 st SM-vinnare på plats under helgen, föredragshållare ej inräknat. När jag kikade i publiken satt där väldigt många väldigt duktiga hundförare. Personer som vet att hur mycket du än kan, finns det alltid mer att lära och fler sätt att utvecklas på. Är man grön inom hundträning, ja, då kommer man ha så mycket med sig hem att huvudet kommer snurra i några veckor ;)


Lördagen började med föredraget "Starka tillsammans" med Heléne Lindström och Jenny Wibäck. De pratade om den mentala biten, hur vi kan utveckla oss både som tävlingsförare och på det personliga planet. Hunden kan ju vara, om vi vill, ett verktyg för en personlig utveckling. Inte bara för att skaffa bättre tävlingsresultat. Vi kan lära oss att hantera prestationsångest, utmana vår mentalitet på många olika sätt och framför allt tycker jag, utveckla vår självkänsla.
De pratade även mycket om att vi ska se vår hund som en medspelare och hur vi kan ta fram det bästa hos oss och hos hunden. Hur vi agerar påverkar ju våra hundar mer än vi nog ibland inser. Är du självsäker är det just det du kommer att förmedla till din hund.

Just det här ämnet brinner jag för, har själv gjort en resa från att skaka i benen, ingen tilltro till mig själv och mina kunskaper. Skämtat och försökt ursäkta mina prestationer på tävlingsplan med hunden. Märkligt att jag inte tog med mig säkerhet jag hade inom ridsporten – men den var som bortblåst när jag bestämde mig för att ge mig ut att tävla med en hund istället. Tycker att 30 kg hund borde vara mindre skrämmande än de 700 kg, mesta dels muskler, jag styrde över på hästtiden...


 Heléne Lindström och Jenny Wibäck. Två duktiga hundförare och inspirerande föreläsare.



På lördags eftermiddagen var det härliga Maren Teien som bjöd på en föreläsning och visning av överträning. Vi fastnar lätt i att träna likadant varje gång. I många avseenden är det också bra och stärker hunden i vad den ska göra. Men det är också nyttigt att utmana hundarna i att klara av sin uppgift trots yttre, ibland lite extrema, faktorer. Överträning är också roligt. Jag tycker personligen att det blir lite minder "allvar". Vi blir lite gladare och hundarna blir (om man gör det rätt) också glada och extra stolta över sina bedrifter. På rätt sätt kan man få den osäkra hunden att sträcka på sig och tyck "det där var ju rätt häftigt". Öka vårt samarbete med hunden och öka hundens koncentration.

Maren berättade också att när hon skulle göra sin sista tävling för att kvala in till landslaget i Norge hade hon brutit benet. Så med smärtstillande (men ändå en väldigt smärta) tog hon sig igenom lydnadsprogrammet på kryckor. Hon var då glad att hon tränat sin hund att kunna gå fot i alla märkliga situationer, även när hon gick konstigt. Han hade aldrig gått fot med henne på kryckor. Men van vid annorlunda situationer så fixade han det galant. Och hur gick det? Jo, hon tog sig till VM och vann!!

 Maren Teien vann VM endast 18 år gammal!

 Att runda en kon är en sak – men att göra det när det är massa folk ivägen.

En fjärr – när matte gömt sig under ett nät...

 Apportering, där apporten ligger mellan benen på folket. 

Söndagen var det Siv som började. En alltid lika bra föreläsare! Hon pratade om hur vi motiverar våra hundar att hålla fokus och motivation så de utför sina uppgifter på bästa sätt, även på tävling. Ett tryck och glädje i hunden både på träning och tävlingsplan. Hur vi kan påverka hunden genom att hålla den motiverad. Visade även hur man kan går från detaljträning till att börja få ihop ett program som håller för tävling. Jämförde tävlingsträning med ett lego. Bygg en stor bra bottenplatta och sen uppåt som en pyramid och det kommer hålla, i många år. Men har du bråttom till tävlingsstart så blir det lätt att du på "höjden". Och då blir det vingligt och faller lätt omkull.

 Siv visar hur man kan bygga upp leken, så du får de bästa belöningarna möjligt.

Här pratar hon om att vi ska se tävlingsträningen som ett lego. Bygg en stabil grund.

 
 Helgen avslutades med föredag med Maria Brandel och Carin Bengtsson. Deras föredrag fokuserade på hur man uppnår långvariga och stabila resultat på tävling. Hur man redan i tidig ålder kan börja förbereda sin hund för kommande tävlingar.

Här finns det så mycket och det är så roligt. Att tänka på miljö, ingångar, belöningar och tävlingsbelöningar, hur agerar jag etc. Ett väldigt spännande ämne tycker jag. Hur gör man för att prestera lika bra på tävling som man gör på träning. Vad behöver jag och min hund för att göra det ultimata resultatet för just oss.

Just den här biten passade jag på att träna med min nya lilla Jakt Cocker Jabba under helgen. Det är helt lysande på dessa clinics då det kryllar av folk och även några hundar. Han har fått springa i och hämta leksaker mellan benen på folk (träning inför kommande apporter, rutan etc där publiken sitter nära). Kunna koncentrera sig på mig trots rörig miljö runt. Och får säga att jag är imponerad av honom, inte speciellt brydd alls. Men så har han sen han kom till mig varit med på en hel del inomhusträningar och är van vid att det är rörigt och hundar som springer i full fart förbi honom, men att det inte rör honom. Men ja, ljuvlig är han den lilla krabaten!

Har fördelen att träna en hel del med både Maria och Carin, två verkligen fantastiska hundtränare. Och deras föredrag är alltid kanonbra. Maria bjöd även på sig själv när hon började med en liten show hur det kan se ut om vi inte är förberedda för en tävling. Skrattade så jag hade ont i magen!

En av de charmiga hundarna som vi fick se i helgen. Tävlingar elitlydnad om jag minns rätt. Urgullig och mycket duktig!
 
Så avslutningsvis – funderar du på att kanske gå på en clinic, gör det. Om Maria återigen ordnar en 2-dagars clinic, anmäl dig. Du kommer få så mycket med dig hem!


onsdag 27 januari 2016

Lite sök

Söket är så kul! Igår var jag var ute i skogen i min ensamhet tillsammans med min kelpie Hugo. Har alltid tyckt sökträning är kul, det är ett självständigt arbete som samtidigt ska utföras enligt ett system (om man tränar personsök för tävling). Och just det självständiga arbetet är det jag gillar. Att få hunden att utveckla sig själv – inte styras av mig varje steg. Och fördelen med hundträning är väl att man aldrig blir fullärd – finns alltid nytt att upptäcka.

Hugo jag tränar nu är ibland lite av en utmaning. Har ibland tänkt att jag kanske borde göra något annat med honom än just sök. Han, kan man väl säga, inte riktigt varit skapt för sök. Men jag är envis och vill ha en hund att träna sök med, så han får helt enkelt bli min sökhund, tänkte jag. Och bakom varje framgång lyser ju även flitens lampa, så jag får väl sätta en 100 watts lampa i min ;)

Skrev ett inlägg för en tid sedan som jag kallade "Att träna en Hugo". Få hundar har lärt mig så mycket som han, på så kort tid. Han tänker lite snurrigt ibland, är en orolig själ. Vore han människa skulle jag nog säga att han lider av en väldigt dålig självkänsla, självförtroende och har lite drag av autism ;) Men det är väl det som är charmigt med hundträning - när man får en hund som inte var som de andra – utvecklar det mig istället. Och Hugo har en fantastisk sak – och det är hans arbetskapacitet. Han lägger aldrig av, utan ställer upp så länge jag vill. Så när jag satt i 100 watt i "flitenslampa" så ställer han upp till 100%.

Jag tycker det viktigaste i söket är motivationen. Hunden ska kunna jobba länge och ibland i tuff terräng – då behöver motivationen vara hög. Har man en högmotiverad hund är inlärningen så mycket lättare. Lite skämtsamt kan man väl då säga att det bara planera din träning, så kommer du får en hund som går som tåget. Och just motivationen lägger jag mycket tid på. Ser till att min hund gillar belöningen jag har, vilket ibland kan kräva en hel del jobb. Det ger att motivationen att hitta "gubben" som gömt sig blir riktigt hög. Och att sen ta den motivationen och utveckla själva sökarbetet är det jag gillar mest. Få en hund som tar hänsyn till terräng, vindar etc i sitt sökarbete. Inte bara går "snygga slag". Mitt mål är att få en hund som anpassar sin sökslag efter hur terrängen ser ut. Är det kuperat och kanske mycket berg och bergskrevor vill jag att hunden tar sin tid att söka igenom området. Mer öppen terräng snabbare sökslag. En hund som kan hitta de kluriga legorna, höga, låga, jobba sig fram till figgen även om vittringsbilden gör att den får jobba hårt och kanske lämna vittringen för att söka ny väg fram.

Kanske just de hundarna inte alltid är de som plockar högst poäng på söktävlingar, men de får med sig sina gubbar in ;) Men vad är väl hundträning om man inte tränar så som man själv tycker är roligt och utvecklande!

Men med Hugo får jag erkänna att jag har fått ändra mina grundtankar lite. Och med honom har jag tränat mer system än med någon hund innan. Dels för att jag ofta är uppbokad på helgerna och inte alltid har möjlighet att träna med mitt härliga gäng här i Nyköping. Och då har jag fått lösa det med att träna sök med egen hand. Med Hugo kör jag systemträning själv. Jag kör ofta på banor där jag kört "vanligt sök" tidigare. Men kan även nyttja att jag kan köra sökslag i ny terräng som jag tycker vore nyttigt för honom att jobba i.

Då jag kör mycket på egen hand utan figuranter och egentligen lär honom sökslagen istället för söket just nu, ska det bli spännande att se resultatet när vi ger oss ut och tävlar lite mer. Får erkänna att det inte är den här biten som jag tycker är roligast. Men samtidigt kul att prova lite nytt och se vad det kan leda till i längden. Har valt att inte lägga in markeringar i den är träningen. Hade han varit skallmakör kanske jag hade gjort det. Men markeringarna är inte det som varit hans problem i söket, utan främsta problemet har varit att jobba sig ut längre än 30 meter. Under en lång tid hade han svårt att jobba sig ut. Det var då jag började köra på egen hand för att kunna köra mer pass och bara fokusera på att få honom att arbeta sig ut. Och efter en tid blev det ett sätt att få till träningspass när jag inte kunde träna i en grupp.

När jag var lite av en nybörjare i hundträningen sa jag emellanåt "det skulle jag aldrig göra". Eller den metoden passar inte mig. Med lite mer erfarenhet vet jag idag att jag gjort flera av de saker jag "aldrig" skulle göra. Och jag använder inte en metod – utan utgår från hunden och föraren. Det sätt som ger bästa resultat och som jag tycker det är kul att träna – blir det sätt jag tränar mina hundar. Har haft föredelen senaste åren att hålla många kurser i sök, uppletande och lydnad. Och det är väldigt lärorikt. Har ofta hamnat inför "problem" som jag aldrig sett tidigare. Detta gör att man utvecklas ännu mer. Har också lärt mig att det pratas mycket om olika "metoder och träningssätt". Jag har sett resultatet av en mängd olika. Och alla kan ge ett fantastiskt resultat. Men det som i slutänden ger det bästa resultatet tycker jag är när man själv tror på sättet man tränar och det är inte metoden, utan förarens känsla som ger resultatet.

Ja sökarbete, i alla former, är verkligen roligt att träna. När man sen tränar personsök har man ju också nöjet att ha ett härligt sökgäng att träna med och se deras hundar utvecklas! Så har ni inte provat sök, kanske det är dags – tar lite tid att få en riktigt bra sökhund, men ack så roligt man har på vägen!