torsdag 13 september 2018

Vad händer när du nått ditt mål?


I höstas förlorade jag min Kelpie Hugo, hade ett mål och en önska att få tävla honom i sök på SBK:S 100-års jubileum. Men ibland vänder livet upp och ner på ens tillvaro. Fick avliva honom endast 4 år.

När värsta sorgen lagt sig, kom önskan upp igen att få vara deltagare på 100-årsjubilumet i Ronneby. Så en kväll satt jag och funderade och tittade på min lilla cocker i soffan, då uppflyttad till klass 3, men ej startad i klass 3. Funderade lite och där i soffan formades ett mål att ta sig till SM2018 i lydnad.

Jag skapade en plan för träningen under höst och vinter för att utveckla de sidor jag ansåg vi behövde jobba med mest. Väldigt mycket träning gick bland annat åt att överträna honom samt lära honom att inte försöka en gång och sen släppa uppgiften, något han gärna gjorde. Till exempel om jag skickade till rutan och han inte såg rutan direkt, kunde han ge sig iväg och leta boll eller kanske en fågel, istället för att fortsätta söka efter rutan. Min cocker upplever jag inte är lika uppgiftsfokuserad som mina kelpies har varit. Jag fick klura mycket över olika sätt att träna. Vid ett tillfälle körde jag typ grundsökövningar med honom, men istället för en figurant i skogen, sökte vi en ruta. Detta för att få honom att titta, inte lukta och tänka tidigare punkt. Så i vinterns kalla väder letade vi platser som gick att träna på där det inte var för mycket snö, många mil har vi pulsat i snö på fotbollsplaner och parkeringar. Och hans matte har lagt mycket tid och mil på att köra till inomhushallar. Men vi nådde vårt mål, vi fick tre förstapris i klass 3 under våren vilket gav oss den efterlängtade biljetten till SM2018. Och där hade jag nått mitt mål...

Har tränat Jabba på alla situationer som kan vara svårt för att han lättare ska kunna klara olika miljöer. Min tro är att man inte alltid måste träna i "tävlingssammanhang" för att träna hunden inför tävling. Utan genom att ha andra svåra miljöer lär man hunden fokusera oavsett störning. Det svåraste som finns för Jabba är fåglar...


Men så klart också få situationer som liknar en tävling. Hade två härliga träningsdagar på Sundbyholm med goa och duktiga människor i 30 graders värme. En utmaning för både hund och förare. Samt att det var mycket liv och rörelse runt. 

Väl i Ronneby kände jag att jag nått mitt mål och tänkte mest på att göra kvalet bra och efter det vara nöjd med vår insats. Under en middag en kväll fick jag höra från en härlig människa att jag måste sluta känna mig nöjd!!
– Att vara nöjd, Lena, tar dig inte vidare, sa hon.

Tänkte tillbaka på lite mentalkurser jag gick i samband med min tid som ryttare. Där pratade det om att skapa sig mål men också en vision. Målet ska vara realistiskt medans visionen tar dig vidare förbi målet.

Under två dagar var vi i fyra olika ringar. Jabba var fantastisk och visade att han klarade miljön. Så efter jag gjort min sista "ring" på fredagen var jag så nöjd. Sen kom meddelandet "Grattis till finalplatsen"! Min första reaktion då var ett mindre fint ord och inte ett tjohooo som man kunnat tänka sig.

Varför – jo jag var nöjd – jag hade nått mitt mål, jag hade inte haft något mål eller vision av att vi skulle ta oss till final. Jag hade satt SM som mål, kvaldagarna. Inte tränat för finalen där man skulle gå hela programmet. Jabba har jag fått jobba mycket med för att få honom att hålla ett helt program.

Det tog lite tid den kvällen att fokusera om. Vet inte hur många gånger den kvällen jag tittade på filmen jag hade på Anna och Grym som visade oss provrundan inför finaldagen. Tror först när jag stod redo att gå in i finalringen kände att jag verkligen var riktigt glad att få tävla finalen. Och Jabba gjorde en så fin runda, fullt fokus och med mig. Och jag var helt fokuserad på oss och var mitt bästa tillsammans med honom, vi var verkligen ett team som älskade att under 15 min ha "all eyes on us". En stund som kommer bli ett härligt minne att ta med sig. Det var en riktigt häftig känsla.








Men nu en tid efter SM har jag svårt att hitta den fokus jag hade för ungefär ett år sedan. Att hitta målbilden i mitt huvud och sen jobba mot det. Är det så att när jag tog mig till final gick jag förbi mitt mål och därmed uppnådd mer än jag satt upp, och då är helt nöjd? Det känns lite som om någon drog ur proppen.

Gjorde en tävling förra helgen som jag bröt, hunden var ofokuserad och jag med. Och ska man tävla med en Jabba behöver man ha fullt fokus. Han är som sagt inte så fokuserad på sin uppgift utan det känns mer som han går på känslan han och jag är. Är vi bra – ja då är han bra och vill visa mig hur fantastisk han är. Men är jag inte helt med, då tappar han sin fina fokus och missarna kommer på löpande band.

Så på vägen hem pratade jag med min vän Helena som jag tränar mycket med. Gnällde över min dåliga tävling och hur dålig jag varit. Hon sa då att jag kanske skulle fokusera mer på mig och min träning. Träna, äta bra och där med och sova bra. Har du mer energi kommer fokus och viljan också komma. Väldigt sant tror jag. Så nu äter jag bättre, har valt att lediga dagar träna mig först och sen mina hundar.

Tror ibland man lätt glömmer bort att man själv är halva ekipaget. Jag har en fantastisk liten cocker som just nu sover bredvid mig i soffan. Gör jag rätt kommer han göra rätt - så det är nog dags att jag biter ihop och hittar mitt fokus så jag inte är den i ekipaget som sänker helhetsbilden. Hitta mina nya mål och den här gången även en vision – ifall vi ännu en gång överträffar våra mål!



onsdag 27 juni 2018

Inte hans värld

För drygt ett halvår sedan flyttade Måns hem till mig. När man köper en hund har man en bild av vad man vill göra med den. Och Måns skulle i första hand bli brukshund, tränas i grunderna för lydnad ifall jag skulle vilja det. Hoppades även klara av att göra Vallprov med honom och få honom till godkänd vallhund.



Måns var den valpen i kullen som höll sig lite bakom, men lekte gärna och glatt. Så jag tänkte det här bli nog bra. När han kom hem tog det två dagar innan han vågade gå fram till en människa, även när kompisar kom hem till mig. Han fixade inte det. Men sen började det släppa och han började hälsa på människor i min omgivning. Ute hade han problem på promenader då han inte tyckte om att vi mötte folk som dök upp från ingenstans. Försökte styra upp med regler och godis och beröm när han inte brydde sig. Tyckte det blev bättre en tid. Lagt mycket tid på att han ska tränas socialt och bara få positiva upplevelser. 

För en tid sedan åkte jag på en veckas hundträning på Gotland. Såg fram emot att träna sök med härliga människor och få möjlighet att varje dag träna lydnad med människor som störning. Men tyvärr tyckte inte Måns det. Han mår inte bra i miljöer där det rör sig mycket människor som han inte känner och har koll på. Vid bland annat ett tillfälle var vi i en park inne i Visby. Det var kanske 10 personer där och solade och fikade. Bra träningsplats som var okänd för mina hundar och lite rörelse runt omkring. Jabba tycker ju allt är toppen. Men min andra, lilla Måns, satt vid trädet i skuggan och skakade. Insåg då till fullo – att jag inte är hans människa och den värld han vill leva i. 
Filmen nedan är från Gotland när vi var i parken.


Den sista tiden hemma har han även fått jobbigt i hemmamiljön. På promenader har han koll på alla vi möter och morrar när de passerar och är rejält stressad. Häromdagen var vi och tränade på klubben, helt plötsligt drar han in i skogen och sätter sig, då har det kommit en annan människa in apellplanen. Så beslutet att sälja honom var inte svårt även om det är så jobbigt att lämna bort en hund man tagit in i sitt hjärta. 
Så nu är han såld till Finland och kommer där vara vallhund på heltid på en stor gård. Han är född till vallning och kommer bli en lysande vallhund – och får då leva i en värld han trivs i. Fick meddelande idag att allt går bra med Måns och har redan börjat anpassat sig. Är go och glad och sköter sig fint i sin nya värld. 

I samma veva som jag tog beslutet att Måns inte mår bra hos mig såg jag på fb att det var en trevlig Working Kelpie kull född i Halland. Så nu ligger en liten Highmax bredvid mig i soffan och sover. Han flyttade hem till mig igår och är 10 veckor. Ville inte ta hem en valp när Måns bodde kvar hos mig. Inte riskera att valpen lär sig av den andra kelpie i flocken att folk inte är att lita på.

Man kan aldrig veta vad man får hem för valp, ibland får man den som inte vill leva det livet jag vill. Det var väldigt tungt att lämna bort Måns – men får trösta mig med att han kommer inte sakna mig utan istället få leva ett liv där han känner sig glad och trygg. 

Så får jag hoppas att lilla parveln som ligger bredvid mig kommer tycka om mig och min värld så som Cockern på andra sidan om mig gör, så vi får många roliga år att se fram emot tillsammans. 






lördag 16 juni 2018

Mål och planering


I höstas förlora jag Hugo. Min älskade, snälla Hugo. Hjärtat krossas och man känner en enorm sorg när man förlorar en så ung hund, endast 4 år. Men när sorgen börjar lätta behöver man se framåt. Jag bokade en ny hund och i samma veva tittade jag på min lilla cocker. Tanken och drömmen om att starta SM2018 fanns där när sorgens dimma lättade.

Så jag bestämde mig för att göra en försök – att satsa på en plats på deltagarlistan för lydnaden på SM 2018. Att ge det en riktigt bra chans så att om jag inte lyckades skulle jag känna att jag verkligen försökt och gjort ett bra försök.

Jabba är som alla andra hundar, när man byter ras och byter hund, han är inte likadan som de tidigare man haft. Det man lärde sig på en hund funkar inte alltid som man tänkt på nästa hund. 
Jabba är en glad hund, han springer gärna, även om galoppen går mer uppåt än framåt. Han har inte mycket tugg, gillar att använda luktsinnet (vilket gör att han försökt använda näsan i de flesta moment...) Har med lite jobb fått en riktigt bra kamp och lek och han älskar mat. Han tycker om att göra saker med mig och är en väldigt flitig liten hund som kämpar och vill mycket.


Jabba brukar jag skämta om att han är lite trög i hjärnkontoret ;) Han har svårt att sära på olika ord. Han är en cocker så att vara still och inte leka "pajas" är också svårt. Han har svårt att hålla sig "serious". Gör han fel och jag säger det är fel och gör om, förstår han inte problemet, belöningen kommer ju ändå och vad gör det om man gör lite fel på vägen dit. Cockerns starka sida är inte heller att springa rak. Han är liten så att det kan ibland vara svårt för honom att se till exempel rutan. De är även reaktiva som hundar, vilket gör dem lite lättstörda och impulskontrollen kan man lugnt säga är just reaktiv. Genom att gå igenom för och nackdelar, lista vad vi behövde jobba på i stora drag, sen se till detaljerna och köra "kampanj" på vissa delar under en period.


Det jag har mest fokuserat är överträning och att lyfta mina lilla cocker så han ska vara säker på att han är "Jabba den förträfflige". Att han trots svåra förutsättningar kan fokusera och klara sin uppgift. 

Har även sett till att planera så jag fått mycket tävlingsträning, dragit ihop gäng hit till Nyköping där vi kunnat få nya som kommenderar och mer tävlingskänsla. Jag har under vår långa vinter hittat en fotbollsplans där snön blåst bort vilket gjorde att lilla cockern kunde springa obehindrat. Så där har vi nött lilla Jabben och jag. Och främst har jag tränat, låtit flitens lampa lysa. Och jag vill inte ens tänka på summan pengar jag lagt på hallhyror och diesel...

Debuten i Klass 3 gjorde han helt fantastiskt, vi gjorde ett riktigt fint program och fick 301 poäng. Men då han är ung så vinglar resultaten lite, nollar ibland momenten när han missar något avgörande.  Så det tog några tävlingar (totalt 6) innan jag fick ihop tre förstapris. Under tävlingsperioden har det varit mycket fokus på helhet och gick över till mer normala förhållanden, minskade överträningen, då jag hela tiden haft en tävling runt hörnet. Det är aldrig bra att ligga för länge i den fasen. Så nu lägger vi om träningen och kör mer detaljer under en tid, blandat med helhet och väldigt stort fokus på transporter mellan momenten för att den delen ska stärkas mer. 

Under vintern och våren har Jabba gått från en liten charmig pajas som gjort mycket bra, men just pajas har varit hans ledord. Nu börjar han bli riktig fin – har fått en bra fokus och kan sortera på ett helt annat sätt. Så nu hoppas jag att planen att få tre förstapris och sen vänta och hoppas att de poänger vi fått ihop ska räcka hela vägen till Ronneby!


Så nu planerar vi för att nästa start blir i augusti i Ronneby. Filmen nedan är från en träningsdag på Sundbyholm häromdagen. Travhästar bakom oss, högtalare och folk och hästar som passerar gräsmattan vi var på, så bra träning!



onsdag 2 maj 2018

Om en ko (repris)

 










Faktauppsats om ko, skrivet av en mellanstadieelev
Historian om Kon

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan – Den nedersta sidan – Den främre sidan – Den bakre sidan – Den ena sidan – Den andra sidan – Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kallas mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan – Och den ena sidan 
 Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur, men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra fötter. Dom heter kofötter. Dom kan också användas till att dra ut spikar med. Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har bra luktsinne. Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter kofångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i paket som vi kan köpa i affären. Kons fyra fötter skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket.

Lärarens kommentar: Jag har aldrig läst något liknande!

måndag 9 april 2018

Instruktör – ett privilegium!

Tänkte häromdagen när jag höll kurs, vilket privilegium det är. För det första är det alltid lika kul att få träffa olika hundmänniskor och prata hund och hundträning. Jag personligen gillar folk som brinner för något, har en hobby. En hobby berikar ens liv på så många sätt. Och jag får idag äran att utveckla och motivera andra i deras hobby. Vissa ekipage har jag regelbundet på kurs och får därmed möjligheten att lära känna dem bättre och få vara med och följa deras utveckling i både motgång och framgång, det är så roligt.


Det finns en sida till förutom glädjen att få hjälpa andra och se deras framsteg och utveckling. Och det är min egen utveckling. I början när jag hade kurs var jag väldigt nervös över att det skulle komma upp problem som jag inte hade en lösning på. Idag vet jag att man inte alltid kan ha det, ingen kan det. Din träning med din hund påverkas av vem du är, vilket personlighet och erfarenhet du har, vilken hund du har och dess personlighet och erfarenheter, vilka grunder du lagt på din hund – ja listan kan göras lång.

När man håller kurs stöter man på olika hundar, ingen lik den andra. Saker som kommer upp på kurs är saker som jag kanske inte stött på med mina hundar eller någon av mina ordinarie hundträningskompisar, vilket gör att jag måste tänka lite extra och därmed även utmana mig själv.  Man fastnar gärna i sin egen träning och kan mest om sin hund och den ras man har. Men på kurs kommer andra raser, andra hundar och andra människor och man måste se utifrån dem och deras hund. Min tro är att det inte finns en "metod" som är direkt bättre än en annan. Tror mer det hänger på den som utför "metoden" och att det viktigaste är att man tror på det och ser hela bilden. På kurserna får jag en chans att träna mitt sätt att se och fundera ut olika vägar att gå framåt i utvecklingen. Se till hunden och dess förare och utifrån det föreslå en väg och utvecklingsbana. Varje gång tar jag med mig erfarenhet till min egen träning – helt klart ett riktigt privilegium!

Imorgon ska jag ge mig ut och prova en ny variant i min lydnadsträning, ska plocka in en sökövning och justera den lite – funkar det hoppas jag i framtiden att min lilla cocker klarar av momentet "rutan" lite bättre!

Så ut och träna med er och våga prova, våga gör fel och framförallt se till att ha riktigt kul med er hund och njut av en fantastisk hobby som ger så mycket.







lördag 31 mars 2018

En kamera – två hundar

Måns har passerat 5 månader – och väldigt mycket tonåring. Idag har vi spenderat en del av dagen vid Nyköpingshus, jag letade lite kul miljö att fota i med min nya kamera. Men att styra upp en 5-månaders som inte alls har lust att lyssna på matte och en galen cocker som men myror under tassarna, ställer till det lite ibland. Men härligt att sitta och bara studera hundarna när de är på upptäcktsfärd i nya områden och leker med varandra. Men ser fram emot när även Måns kan stå still lite längre stunden så jag kan få även stillbilder på honom, just nu är det typ 5 sekunder som gäller så det gäller att vara snabb.

Här lite bilder från min eftermiddag!













tisdag 20 mars 2018

När det inte vill släppa!


Vintern har sitt grepp om landet – man börjar undra om vintern någon gång ska släppa sitt grepp. Jag har njutit till full – tills nu. Jagar gräsfläckar för att träna på. Trött på inomhushallar och inte kunna vara ute mer och träna min lilla Måns. Får väl glädjas över att det är ljust och vackert!




Jobbar med klass 3 momenten med Jabba och skulle gärna vilja göra en start snart. Men insåg idag när jag tränade att det inte är riktigt samma sak på en blöt och lerig gräsplan med stora isfläckar. Lite skillnad från inomhushallar och pudersnö på fotbollsplaner. Så får inse fakta att jag har lite jobb att få allt att sitta även utomhus på gräs, var ett tag sedan.


Men det positiva med all vinter är att jag fokuserat på det som Jabba har svårast för, vilket är bland annat rutan. Han är så låg att han nog inte alltid kommer se rutan innan jag skickar. Så har fokuserat på det och gjort det svårt för honom. Smidigt med snövallar som finns överallt just nu som är lätt att gömma en ruta bakom. Finns det sen en kon, en punkt vi gjort något på innan eller liknande på vägen mot rutan fastnar han lätt där. Det är en stor skillnaden mellan raserna och jag brukar skämtsamt säga att han nog är lite trög. Framförallt uppfattar jag den största skillnaden på Jabba och de Kelpies jag haft att han inte har någon förmåga att generalisera. Har han gjort en sak på ett ställe på ett sätt kan han inte överföra samma uppgift om omgivningen förändras. Har även jobbat mycket på att han ska våga försöka och ta tag i uppgiften fullt ut i alla lägen, även när omgivningen/situationen gör det svårt för lilla Jabba. Sen är han bra duktig på att slå över till att leta efter en boll om han tycker det känns roligare för stunden. Lekfulla cockrar och deras charm ;)


Med Måns har det blivit mycket lek när vi varit ute, det är lite väl kallt för en liten valp att göra stillsamma saker i vinterkylan. Också det är en stor fördel då han idag leker riktigt fint och intensivt även om han dock visar en hel del ägande som jag får jobba på. Han är en kul kille med mycket envishet och skön personlighet. Har en känsla att han kommer bli en riktigt kul hund att träna.

Idag har vi varit ute hela dagen och njutit av solen, på isiga gräsmattor och i skogen. Gjorde även ett litet upplet. Fokuserar just nu bara på att Måns ska gilla uppgiften, förstå att han ska leta saker som finns rakt utanför mig. Sen vill jag även att han själv tar tagit uppgiften, utan att jag säger något, efter vi lekt färdig efter föregående föremål han hittat. Och när han hittat ha väldigt bråttom tillbaka till mig och superbelöningen till lilla goa Kelpien.