torsdag 14 mars 2013

Semester!

Så var man då hemma från en härlig vecka i Spanien. Sol och hyfsad värme. Tyvärr var veckan inte så varm som den kan vara vid den här tiden på året. Men vad gör det när solen ändå är framme och ibland värmde riktigt mycket. Att inte behöva stiga upp i ottan. Springa en runda innan frukost utan att ha en tid att passa. Och äta god mat i massor och få umgås med mina härliga föräldrar vilket det inte blir så mycket av när jag numera bor i Nyköping.

Det var tio år sedan jag var där senast. Helt otroligt egentligen med tanke på att jag bor vid Skavsta och de har en underbart hus vid havet. Får se till att ändra på det!

Bilderna är sisådär då de alla är tagna med min iPhone, lämnade min stor kamera hemma. Skulle kvickt stigit över gränsen på 10 kg i handbagage som Ryanair har.

Huset vid havet! Och så pappas kära Suburban – en bil som inte riktigt passar i Spanien där de flesta verkar köra småbilar och parkeringar, parkeringshus och vägar är anpassade efter det.


Usikt från balkongen på andra våningen.  Husen här ligger utmed en bergskant och det är väl 100 m ner till havet. Klättrade ner där en morgon för att springa utmed havet. En klättring som kändes i benen. Men höjden ger en slående utsikt.

Utanför bilden till höger ligger en fyr. Området heter också El Faro som betyder just Fyren.


Är nu intill fyren. Bostadsområdet till vänster i horisonten Alicante.

 Morgonens löprundor gick i området intill som jag tror är ett naturreservat eller något. De får i alla fall inte bygga där. Ett härligt område med massor av småvägar och stigar och så klart underbar utsikt.

Larver påväg att hitta ett hål att krypa ner i för att sen bli vita fjärilar. Men i denna form riktigt farliga. De kan skjuta iväg "håret" upp till en meter och göra rejäl skada. En liten hund kan dö och om en människa blir utsatt är det bråttom för de förlamar och hudområden kan dö. Hundar som kliver på dem och sen slickar tassarna när de kommer hem får ofta amputera sin tunga.

Liston, mina föräldrars rottweiler som fick hänga med mig på promenaderna. Skrattade gott åt den "tuffa" rottisen som inte var glad när jag ville ner och kolla en gång under jorden i gamla militärbunkrar. Fick dra honom med mig ner i gången. Var ju för feg att gå ner själv...

I hans smak så var nog våra promenader lite för långa för en rultig smålat rottis. Lätt utslagen på sin favvoplats i huset – där han har full koll över vad som händer i köket!

onsdag 6 mars 2013

När det förfaller

Jag har alltid varit lite fascinerad av stora ladugårdar. Vet inte varför, men noterar alltid om jag ser en extra stor ladugård. Gärna varianten som är på tre plan och framförallt de som har som en liten väg upp till översta våningen. Kanske jag har en inre dröm om att få bo i en renoverad ladugård. Att bo i en riktigt bonnig gammal byggnad men med de moderniteter som finns idag, historia möter nutid. Men något speciellt är de med de gamla stora ladugårdarna.

I Jönåker fanns en sådan ladugård för många år sedan. Nu är det bara ett skal. Vissa delar har donerats och har använts som scenografi i teatermusikalen "Hjälp sökes" på Orionteatern i Stockholm. Då vi kommer skriva om just den teatern i en kommande Succé Sverige tog jag vägen förbi för att fota ladugården. Gick rätt länge där och kikade och kunde se framför mig hur magnefik den måste varit i sina glansdagar. Så synd att de bara låter det förfalla

Enligt ryktet har ägaren bara struntat i det för de vill inte hyra ut husen för risken att få gnälliga hyresgäster som inte vet vad det innebär att bo nära åkrar som plöjs och gödslas. Men en alldeles för tunn ursäkt anser jag, om det är fallet. Det är historiska byggnader som borde få finnas kvar – inte förfalla.

På vägen ner mot ladugården finns det här huset, kanske några som arbetade på gården bodde här. Tänk vad fint det varit en gång i tiden. Nu bortom all hjälp. Vet inte hur det är idag, men för bara en kort tid sedan bodde de ändå någon här... Jag ser bara fukt och mögel framför mig...

Ett skelett! Men tänk vad fin den måste varit.
 


 Kolla in taknocken. Undrar hur många mer sådana detaljer som funnits tidigare innan allt började rasa.


Bredvid ladugården ligger det större boningshus. Får väl gissa att storbonden kanske bodde där. Även det ett skelett till hus. Sorligt. Dagens hus tycker jag aldrig riktigt når upp till den charm och gediget arbete som ligger bakom våra gamla röda hus och ladugårdar på landet.