Han börjar bli till åren

 Jag har varit glad, skrattat, njutit av livet,  gråtit ut i hans päls, sett stora delar av vårt avlånga land med honom som sällskap, han har så många gånger varit min bästa vän, jag har lärt känna nya härliga människor tillsammans med honom. Ja, mycket har vi hunnit med sedan han som liten valp första gången klev i mitt hem och i mitt liv med säkra steg.

Man har så många fantastiska minnen tillsammans med sin gamla tävlingshund. Det har varit läger, tävlingar, vänner och allt däromkring. Nisse och jag har verkligen hunnit med massor tillsammans. Allt från att njuta av vacker natur till att få göra bättre resultat än jag någonsin trodde och äran att få delta på 3 SM. Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi har haft flera fantastiska år tillsammans.

Har senaste halvåret också lärt mig att när han har ont så fortsätter han för min skull, när jag utan vetskap fortsätter träna och tävla. En hård läxa jag tror att fler hundägare än jag har fått känna av.

Men nu vet jag att han har pålagringar på två ställen i ryggen. Jag har röntgat, fått smärtstillande och inflammationshämmande tabletter. Fick rådet att åka till Kjerstin på Ultuna för att få hjälp med rehaben. Ett besök som slog hårt på mig. Min hund hade ont på många ställen i kroppen utan att jag förstått det. Bland annat 3 cm mindre muskler på höger bak och börjat bli vinglig i bakdelen, ingen kul diagnos.

Men med Kjerstins hjälp på hur jag skulle träna honom så är idag den vingliga bakdelen borta, han har ökat sin muskelmassa i baklåret så det skiljer 0,7 cm istället, breddat hela sin bakdel. Och på senaste genomgången låg han mest och halvsov när hon klämde på honom. Stor skillnad mot första gången vi var där, när han visade tydligt att han hade ont.

Nu har jag slutat med tabletterna och ska på återkoll till påsk. Förhoppningsvis har jag idag fått tillbaka honom så pass bra och skaffat mig så mycket kunskap att han kommer må bra även om han inte får smärtstillande. Har en liten önskan att få tävla några fler tävlingar med honom i spår. Det är något speciellt att få tävla min sin gamla trotjänare, sin gamla "grånos", som man känner så väl. Vi lär nog aldrig mer göra så höga poäng som vi än gång i tiden gjorde, för idag tål han inte den mängden träning som det kräver, men det vore kul ändå.

Men framförallt hoppas jag att jag kan hålla honom pigg i knopp och kropp många år till. Vill kunna ta med min gamla vän på många härliga löprundor till, ha honom ihopkrupen bredvid mig i soffan när vi kikar på TV, han få leva med en hund som känner mig så väl och som nästan blivit som en del av mig.

Det är sannerligen bitterljuvt med en gammal hund – bittert när man börjar inse att slutet närmar sig, men så ljuvligt för de är så härligt goa när de börjat lägga de flesta av sina år bakom sig.

Från liten till stor!

Liten ynklig Nisse efter fått sitt liv första bad. Han tycker än idag lika illa om det.

Var en nyfiken stabil lite valp.

Fick i tidig ålder smeknamnet "Snygg-Nils".

Go glad med mycket enerig!

Kul hund att leka med för han vill helst av allt leka med mig. Kelpies kan ju vara lite snåla och gilla ha prylarna för sig själva.

Min snygga Nisse.

 Bilden som fick bli en tavla i mitt vardagsrum!

Min favoritbild på min härliga Nisse! 

Ser fram emot många fler år tillsammans!

Lyckan att lära sig nytt!

Jag har de senaste åren tränat hund flitigt och då främst i söket och brukslydnaden. Har åkt land och rike över över och tränat med så många duktiga hundtränare. Från början var jag helt grön. Har genomgått perioden när jag var fast besluten att en väg/träningsmetod är min väg (och var nog rätt säker på att det också var den bästa). Perioder när jag undrat vad jag håller på med? Är det rätt väg? Sen skaffar man sig mer erfarenhet, kunskap och genom sina framgångar och mindre lyckade planer lär man sig att vägen nog inte är så rak, men med flit och goda träningsvänner brukar det bli rätt bra ändå.

I början var allt så nytt och det var många aha-upplevelser. Hade turen att redan från början få träna med duktiga förare som gett mig en fantastisk grund att stå på för att sen kunna utveckla mig och hitta på lite egna vägar och tankar. Jag älskar att träna sök och lydnad, men då man skaffat sig många års erfarenhet och pratat så väldigt väldigt många timmars hundträning försvinner sakta men säkert nybörjarruset.

Men nu har jag det igen!! Jag har börjat på vallkurs med min nya Working Kelpie Hugo. Och det är så kul. Har än så länge bara varit på ett kurstillfälle (en timme) och ska på mitt andra tillfälle på torsdag – och gissa om jag längtar! Visst har jag vallat med min förra WK, men inte gått på kurs från grunden så som jag gör nu. Och framför allt inte haft tillgång till får som jag kan träna på emellan kurserna.

Idag var jag riktigt nöjd i fårhagen, känns som det går åt rätt håll. Men i ärligenhetens namn har jag inte en aning om det är så. Tycker jag det går bra bara för att jag tycker jag har koll och han ser läcker ut? Eller är jag helt ute och cyklar? Ja, frågorna snurrar i huvudet just nu. Och det gör det så spännande att  åka på torsdag. Är min känsla rätt? Vad för nytt ska jag få lära mig? Vilka roliga läxor ska Hugo och jag få. Det är ju helt fantastiskt spännande!

Solen sken ju för första gången på väldigt länge. Så då var jag tvungen att ta med mig kameran till fårhagen. Undrar vad utomstående hade tänkt när jag sitter på huk i fårflocken med en stor kamera och stor objektiv och skickar lite kommandon och smackningar åt min hund en bit ifrån...

Min vackra Hugo. Ljuvlig ljuvlig ljuvlig!

Gick faktiskt rätt bra att fota såhär. Annars är vallning svårt för det går väldigt fort, hunden är ofta långt borta och ligger och smyger i högt gräs. Så mest brukar jag få gräs på bilderna...

Tanterna och baggen som jag börjar bli kompis med nu. Idag var de lite griniga på oss tror jag. Tredje dagen på rad som de skuffas runt i lilla hagen.

Idag är vi i en 25:a, känns som det är lång väg till vi kan göra långa hämt i stor hage...

Det bästa som finns är att valla anser Hugo.

Träna sök, lydnad är också kul – men inget går upp mot att få valla tycker en vallhund.

 Tänk den dagen vi står på vår första tävling/prov, ojoj.

Nisse börjar bli till åren, men även han får hänga med bland fåren.

Intressanta problem

När man köper en ny tävlingshund får man vissa saker lite "gratis" och vissa delar hos hunden får man jobba lite mer på. När man får hem sin lilla nya valpär det som ett oskrivet papper. Och det är upp till oss vad det ska stå på det. Många timmar lägger vi på att träna denna lilla varelse och drömmarna är många

När jag köpte Hugo hade jag av någon märklig anledning helt ställt in mig på att få en rätt lugn hund som jag skulle behöva jobba mycket tempo på. Såg också framför mig en rätt liten hund.

Men jag fick en stor kelpie med mycket motor och inte alls så lugn som jag trodde utan en gasad herre som ger sig in i det mesta med fullfart och stor entusiasm. Det på både gott och ont. Han är helt underbar att jobba med, alltid glad och på hugget att göra något, hur trött han än må vara. Men därimot har jag fått ljud på honom. I min start med honom gasade jag rätt mycket och tänkte mig inte så noga för. Men så en dag så insåg jag att jag nog måste tänka i lite andra banor. Blev ärligt talat rätt ordentligt orolig. Lydnadshundar måste vara tysta...

Och när man står i vad man kan kalla ett problem inom träningsbiten på hunden, gäller det nog mest av allt för oss att inte förstora upp det för mycket. Vi grubblar så mycket att vi kanske i vissa fall gör det värre eller missar andra bitar vi behöver jobba på. Att hitta en plan man tror på och följa den och inte ha för bråttom, ofta behöver man tid för att lösa något. Och vi lever ju i en värld där allt ska gå så fort, så just den biten glömmer vi nog också lätt bort.

När jag insåg hur gasad Hugo blivit och hur pass mycket ljud jag hade, tänkte jag också mycket väldigt mycket. Jag grubblade lite i min ensamhet och fick också några bra råd på vägen. Kom upp med en plan som jag försökt hålla. Nu börjar han bli tystare och tystare. Och jag hoppas och tror att vi ska kunna ha det inom en hanterbar gräns så småning om, även om jag tror att det är en bit bort. Jag kommer alltid att behöva jobba på det och aldrig glömma att han lätt går till ljud.

Men genom att hela tiden jobba på att han ska hålla en hög koncentration blir det bättre. Det är inte alltid så lätt med en galen kelpie som just också verkar ha mycket hormoner och annat som snurrar i kroppen på honom. Men utvecklingen går framåt. Har även försök vara noga och rätt så "fyrkantig" i min träning, inte så mycket nyinlärning, passen kan ofta se rätt lika ut. Är det ny miljö gör jag lätta pass så han ska känna sig trygg i övningarna.

När vi får "problem" pratar mer runt det och funderar ut lösningar. Desto "större" eller märkligare det är, desto fler blir diskussionerna. Man lär sig väldigt mycket på det. Så jag måste säga att jag oftast tycker att våra "problem" vi får på vägen i träningen av våra hundar är intressanta problem.

En liten valp, något av det ljuvligaste som finns tycker jag.

 Mycket funderar man runt sin lilla valp. Men det är inte lätt att veta vad de kommer bli  när de växer upp. Man kan bara hoppas att den får vara frisk och man kommer ha mycket roligt ihop.

Hugo var en energisk men väldigt fokuserad valp. Var helt ljuvlig att pyssla med som valp. Koncentrerad och lätt lärd.

Nu börjar han växa upp den lilla valpen. Tonårskille på många sätt just nu. Men så ljuvlig. För varje dag som går uppskattar jag honom bara mer och mer. En härlig härlig hund! Jag hoppas vi får många år tillsammans!

Lycklig lottad!

Ibland har man det lite extra bra! Haft nöjet att få åka till Norrland två gånger i höst och ha kurs i sök och lydnad. Gillar verkligen Norrland. Och när jag nu åkte till Umeå bjöd även Norrland på en hel del sol vilket gör ett vackert landskap ännu vackrare.

Hade ett härligt gäng som alla är väldigt duktiga hundförare. Det är lättare att ha mer oerfarna ekipage på kurs då jag inte behöver tänka så mycket. Men även om man är tröttare efter haft riktigt duktiga människor på kurs har jag mer med mig hem. Huvudet går på spinn ibland när man försöker komma på bra tips och lösningar. Tvingas även att själv riktigt tänka till hur och framför allt varför jag gör vissa saker. Ibland till och med poppar det upp lite nya tankar och ideér.

Denna höst har varit enormt hektisk med egna läger och några helger där jag åkt iväg för att hålla kurs. De är så kul att ha kurs – man träffar så många härliga människor och det ger även mig själv en utveckling av min egen träning på mina egna hundar. Har verkligen kännt mig lyckligt lottad denna höst som bjudit på så mycket roligt och till det en lång höst med underbart väder.

I Umeå blev jag ombedd att ta med en kamera och fota några av deltagarna dessa tre dagar. Så här kommer några av bilderna på härliga norrländska hundar!

Schäfern Hasse.

 Kelpien Ozzy.

 Mallen Mäst.

 Mallen Ygg.

 Schäfern Jocke kom på kortvisit för att bli fotad.

När man är blåst!

Ibland är jag så blåögd så jag blir trött på mig själv.

På grund av lite olika saker blev jag i behov av en ny bil lite kvickt.

Då jag hatar att köpa bil så bestämde jag mig för att åka till en bilhandlare. Valde den bilhandlare i stan som jag genom jobbet haft mycket kontakt med. En person som jag tycker är trevlig. Tänkte också i min enfald att jag skulle få lite extra hjälp då vi har en arbetsrelation. Trodde han skulle hjälpa mig att hitta en bil som passar mig och mina behov.

Han frågade vad jag ville ha och jag sa en bil som håller och inte går sönder på ett bra, så gärna lite mil, en kombi, billig i drift. Blev visad några olika modeller och provkörde en blå kombi som var en rätt liten kombi om man jämför med t ex Volvo. Den drar 0,8 blandad körning, sa försäljaren. Den var ljuvlig att köra och som tjej faller man lätt för utseende och att den var skön att sitta i. Kombi som kombi tänkte jag och liten och smidig och billig att köra och endast 4700 mil – så den håller många mil till. Han sa att det är en riktigt bra bil och med så lite mil kommer den rulla länge utan bekymmer. Så jag slog till.

Fem dagar senare märkte jag något konstigt när jag körde till hundklubben. Sluta larva dig, tänkte jag. Bilen är f-n nästan ny, så klart den inte går sönder. Men när jag sen körde hem gick den knappt framåt. De tog tillbaka och fixade den, men jag ville häva köpet. Försökte med ångervecka, vilket jag då lärde mig att man inte har när man köper bil.

Fick ta tillbaka bilen. Insåg snart att sätesvärmaren inte funkade. När man stänger luckan bak slår luckan i så lacken försvinner. Den visade sig också ha en snittförbrukning på 1 liter milen. Långkör man den i normal hastighet kan man komma ner till 0,9. Råkar du gasa hamnar den på en bra bit över litern. Han hade sålt mig en liten combi med stor motor. Lättlurad som jag är...

Tog några dagar senare den lilla blå och körde norrut för att träna hund i Kloten vid gränsen till dalarna. Ett område man har har lite dålig täckning på telefonen. Hade en underbar helg. När alla åkt hemåt på söndagen och jag startade bilen för att köra mina tre timmar hem började varningslampor lysa och texter med varningar komma upp i min lilla bil.

Där stod jag mitt i skogen ensam med en bil som gick att köra i ca 70-80 km i timmen innan den började skaka, i längre uppförsbackar gick det bitvis i knapp 40 km/tim. Men utan något direkt val så körde jag till jag hade täckning på mobilen och fick då tag i en av mekanikerna från bilfirman. Han sa att den var ok att köra bara jag körde sakta. Ingen kul färd hem vill jag påstå.

Åter tillbaka till verkstaden. Nytt fel sa de. Inte nytt fel sa en annan. Jag vill inte ha bilen sa jag. Mitt första krav var en bil som funkar. Bara otur sa försäljaren. Men erkänner att han inte skulle vilja vara återförsäljare på Peugeot. Men att de brukar funka hyfsat upp till 15.000 mil...

Så nu har han gett mig ett erbjudande att få lämna tillbaka bilen mot att jag köper en annan på firman. Ett specialarrangemang bara för dig, sa han. Tryckte på hur snäll han är. Men hur snäll då. Bilen jag köpte har jag insett var rejält dyrare än på de som ligger på blocket. Bilen han vill sälja till mig har samma pris som en exakt likadan med samma bil på en annan firma, men den bilen är två år nyare. Och då skulle jag betala ytterligare 25.000 över det priset. Så först tjänar han pengar på den första bilen. Tar tillbaka den och tjänar sen rejält med pengar på nästa bil jag köper av honom.

Var i den här situationen är han snäll mot mig, som han säger? Jag känner mig bara blåst.

När livet har guldkant!

Det finns vissa dagar som har en guldkant. Några av dessa dagar är för mig när jag får vara på hundläger med härlig människor, solen skiner och vi tränar hund, äter gott och pratar hund och allt annat mellan himmel och jord. Det skrattas och skämtas och nivån är hög på alla sätt. Det är ett helt underbart gäng som åker till Kloten, tyvärr saknade vi några som inte kunde följa med denna gång. Men i gengäld fick vi lite annan trevlig tillökning i gänget så vi var full grupp när vi körde söket.

Denna gång var det debut för lilla Hugo att vara med i Klotenhelgen. Nisse fick vara den sociala pensionären. Det är kanon att få sådana här dagar men en ung hund, flera korta pass och massor av bra tips, gör dessa dagar så värdefulla. Kör man en ung hund flera pass under flera dagar ser man utveckling direkt, är så kul. Fick som alltid också med mig många goda tips om vår fortsatta träning. Han är verkligen en kul hund Hugo. Är nu 6 månader, väldigt klumpig och bånglig för att vara en Kelpie. Ingen av mina tidigare har varit så klumpiga ;) Men han växer nog till sig med tiden. Men är go och glad utan några sorger. Hur enkel som helst att ha med sig vad jag än åker på. Finner sig snabbt till rätta och verkar mest tycka livet leker.

Helgen avslutades med en promenad med Ewa och Liselott och deras hundar. Kloten är så vackert, speciellt på hösten. Rundar vi gick går mellan några sjöar och bitvis går man högt upp på en ås mellan två sjöar, så vackert.

Vi sa sen hej då och tackade för denna underbara helg. Jag såg fram emot att få lyssna på del 8:a i serien om Isfolket under mina tre timmar tillbaka till verkligheten. Nu tyckte min nyinköpta bil inte att jag skulle få luta mig tillbaka och njuta av boken. Utan den drog igång en massa varningslampor och en gul motorlampa så snart jag startat den. Så färden hem tog lite längre då den inte gick på alla cylindrar – i uppförsbackarna höll vi en fart runt 40–50 km. Kanske inte riktigt det avslut jag tänkt mig på denna helg. Lyckades få tag i en stackars verkstadskille som jobbar där jag köpt bilen. Han gav  mig klartecken att köra hela vägen hem, bara jag körde försiktigt. Och då hela bilen började skaka om jag försökte gasa för mycket var det ändå inte aktuellt att försöka något annat. Så i sakta mak tog vi oss i alla fall hem.

Och så klart ett gäng bilder från vår helg! Vi har det så bra!