Vilken känsla!

Det är väldigt långt, tänkte jag, när jag stirrade bort med stora ögon.
Vad kommer han göra? Kommer han springa rakt på och ställa till det helt. Kommer han lyssna, kommer han vända ut åt vänster?

Springer själv ner närmare mot flocken och ser att de är på rätt ställe. Vänder mig om, tar ett djupt andetag, och ropar "Väääänster". Och iväg skjuter han som en pil – åt vänster! Vilken känsla! Den kan man leva på ett tag!

Visst fick jag lägga honom när han sen började närma sig fåren, för han vek in för mycket, och gå tillbaka med honom en bit och göra om sista biten. Men vad gör väl det när jag för första gången fick prova på att göra ett "hämt" på 300 meter.

Vallning är riktigt kul. Så mycket instinkter som redan finns där. Små häftiga saker som egentligen är bagateller men ändå så häftiga. Som idag när jag skulle ta ut fåren från fårhuset till hagen. När jag kom ut med dem såg jag att grinden till hagen var stängd. Vänder ryggen mot hunden och fåren och  springer före och öppnar grinden – för hunden håller ju koll på fåren och kommer ta dem till mig! Fränt!

I söndags var jag hos härliga Ragnhild och vallade. Tur man har så snälla människor runt sig, som låter mig dyka upp och valla i tid och otid! Och det är verkligen kanonbra träning på Vingånkers "outback", med får som bitvis ser mer ut som popcorn på stora fält. Var ordentligt nervös första gången jag släppte ut Hugo där. Såg hur han skulle jaga iväg "popcornen" över fälten och det skulle bli ett enda kaos istället för en trevlig vallningseftermiddag... Men han skötte sig och kaoset uteblev.

Här lite bilder från helgens träning på "outbacken i Vingåker"

 Vallningsliga! Gillar Ragnhilds lilla bil!

Vallmyra Donna

 Vallmyra Gnista

  Min Hugo väntar på sin tur. (Best in Work Carl-Hugo)

 

 Vallmyra Fira

 Vallmyra Donna

Så söta!

I fårhagen hemma hos Monica där jag vallat mycket är det nu fullt med små får. En tacka kvar att lamma sen är har alla de små kommit till världen.

I lördagsförmiddag var det "lammklappning" på schemat. Två av mina kollegor kom med barn och barnbarn för att få klappa lammen. Så i solskenet och bland lera och fårskit sprang både barn och lamm runt.

De är så söta!

Min favorit. Så läcker päls!

Undrar vad som sitter här, tänker nog fåret.

Tror mina kollegor också tyckte det var lite kul bland fåren.

Stadsflickan har lyckats blanda lera och skit på händerna, haha

Och så min lilla favvo igen.

Att fota barn som inte har har fullt upp med annat än att se mig är så kul. Bilderna blir fulla av liv!

Dagens sötaste svamp!

Lite hockey!

Många saker gör jag på jobbet. En av dem är att vara fotograf på våra event. Den här gången var det Battle of Legends mellan Sverige och Finland. Föredetta hockeyproffs möts på hockeyisen återigen. Jag tog med mig en kompis den här gången för att ha lite sällskap i det kalla fotobåset.

Första gången jag var i just det här båset var för många år sedan när jag skulle fota Foppa för första gången. Minns att jag efter mycket snurrande lyckades ta mig igenom och ner till fotobåset. När jag kom ner stod redan två fotografer där. När jag klev in i båset tittade de först på min kamera, sen sa de hej. Kändes som jag skulle blivit utsparkad om jag haft en mindre kamera och objekt. Några år senare vet jag att så är inte fallet, haha. Du måste bara ha en anledning att vara där.

När jag senare den kvällen satt utanför omklädningsrummen och mådde lätt illa. Var inte så van att fota på hockeyarrangemang på den tiden och alla fotografer slogs om att ta sig in i omklädningsrummet för att fota Foppa. Men jag hade det bra, satt bara och väntade utanför tills Curre kom ut med Foppa till mig istället. Med skakande händer och handsvett fick jag mina första bilder på en hockeylegend. Har hunnit bli många bilder sedan dess och skakningarna och handsvetten har börjat försvinna...

Kvällens svenska spelare.

Min kamera verkar ha en förmåga att hela tiden följa Foppa när han är på isen...

Curre Lundmark i båset!

Behöver jag säga att Sverige vann överlägset ;)

Det finns proffs och så finns det PROFFS... Objektivet som Bildbyråns kille hade dreglade jag lite över, troligen en årslön kostar det att få en sådan i sin utrustning.

Ett svenskt och ett finsk lag med riktiga hockeylegender i ett och samma rum, då blir det som chefen sa till mig: "Du sitter bland väldig många landskaper ikväll".

Så mycket att välja på!

Att ha hundträning som hobby ger en verkligen en mängd olika saker att välja bland när man ska ut och träna. Det är rallylydnad, agility, sök, spår, skydd, vallning, jakt – ja, listan kan göras lång! Ett riktigt privilegium tycker jag. Att göra olika saker med hund tror jag inte bara är kul utan även väldigt nyttigt och utvecklande för hela ekipaget. Även om man inte satsar för fullt i allt man gör, utan kanske bara testar på emellanåt.

Sen jag skaffade Hugo lade jag till vallning på listan av det jag gör på mina hundar. Något som skiljer sig väldigt från det jag tidigare har gjort. Och ack så roligt det är. Även om jag har en väldigt förmåga att alltid vara på fel plats vid fel tidpunkt och ibland inte riktigt fattar vad jag pysslar med, men kul!

I helgen var det inte mycket vallning utan istället följde jag med en kompis, som är en väldigt flitig med att träna räddningssök med sin hund. Vi åkte norr om Stockholm till en soptipp för sten tror jag att det var. Mycket sten ialla fall!

Jag tränar sök med Hugo till vardags, men då är det skogssök som gäller. Det skiljer sig ju en hel del från räddningssöket. Men jag tycker det är kanonkul att få köra det ibland och låta honom få erfarenheter av betydligt svårare legor och miljö. Han tyckte det var lite läskigt i början med alla stora högar av sten men tyckte efter ett tag att det var riktigt häftigt. Roligast är att se hur de får svårt att gå in och ut ur vittringskällorna. Bara för att man får figgen i näsan är ju det inte raka spåret som leder till figgen utan de måste lämna vittringen för att söka en annan väg. Svårt för en unghund som Hugo, men med lite stöd och hjälp från matte det fint.

Men ska jag vara ärlig så kände jag när jag var där att satsa helt på räddning kommer jag nog inte gör, för jisses så skitiga vi var. Lera och stendamm överallt – saknade lite de gröna skogarna, fälten och gräsmattorna, haha

Tog lite bilder under dagen med telefonen.

Det är inte lätt att hitta sina figgar här. Tollaren står på blocken till höger och är just påväg ner för att leta en annan väg.

 

Hugo i full färd med att hitta figgen. Här var han tvungen att gå in från ett helt annat håll för att komma till figgen.

Lycklig Hugo hittade sen Tina långt ner bland stenblocken.

Väldigt stolt hund!

Man ska inte vara bekymrad över att bli skitig eller ha klaustrofobi om man ska pyssla med det är. För att ta mig till legan jag ligger i här fick jag hala mig in med fötterna före för att sen knyckla ihop mig under stenblocken.

För att sen göra en lättare figge till Hugo la jag en på ett högt berg med asfalt.

 

Men inget är ju enkelt här direkt... Han fick göra en liten klättring för att ta sig till figgen.

Hittade även en gammal byggnad med dörrar. Och blev lite förvånad när han faktiskt hoppade upp och ställde tassarna på rätt dörr!

 

Tusen tack Tina för att jag fick hänga på!!

 

Han börjar bli till åren

 Jag har varit glad, skrattat, njutit av livet,  gråtit ut i hans päls, sett stora delar av vårt avlånga land med honom som sällskap, han har så många gånger varit min bästa vän, jag har lärt känna nya härliga människor tillsammans med honom. Ja, mycket har vi hunnit med sedan han som liten valp första gången klev i mitt hem och i mitt liv med säkra steg.

Man har så många fantastiska minnen tillsammans med sin gamla tävlingshund. Det har varit läger, tävlingar, vänner och allt däromkring. Nisse och jag har verkligen hunnit med massor tillsammans. Allt från att njuta av vacker natur till att få göra bättre resultat än jag någonsin trodde och äran att få delta på 3 SM. Sammanfattningsvis kan man väl säga att vi har haft flera fantastiska år tillsammans.

Har senaste halvåret också lärt mig att när han har ont så fortsätter han för min skull, när jag utan vetskap fortsätter träna och tävla. En hård läxa jag tror att fler hundägare än jag har fått känna av.

Men nu vet jag att han har pålagringar på två ställen i ryggen. Jag har röntgat, fått smärtstillande och inflammationshämmande tabletter. Fick rådet att åka till Kjerstin på Ultuna för att få hjälp med rehaben. Ett besök som slog hårt på mig. Min hund hade ont på många ställen i kroppen utan att jag förstått det. Bland annat 3 cm mindre muskler på höger bak och börjat bli vinglig i bakdelen, ingen kul diagnos.

Men med Kjerstins hjälp på hur jag skulle träna honom så är idag den vingliga bakdelen borta, han har ökat sin muskelmassa i baklåret så det skiljer 0,7 cm istället, breddat hela sin bakdel. Och på senaste genomgången låg han mest och halvsov när hon klämde på honom. Stor skillnad mot första gången vi var där, när han visade tydligt att han hade ont.

Nu har jag slutat med tabletterna och ska på återkoll till påsk. Förhoppningsvis har jag idag fått tillbaka honom så pass bra och skaffat mig så mycket kunskap att han kommer må bra även om han inte får smärtstillande. Har en liten önskan att få tävla några fler tävlingar med honom i spår. Det är något speciellt att få tävla min sin gamla trotjänare, sin gamla "grånos", som man känner så väl. Vi lär nog aldrig mer göra så höga poäng som vi än gång i tiden gjorde, för idag tål han inte den mängden träning som det kräver, men det vore kul ändå.

Men framförallt hoppas jag att jag kan hålla honom pigg i knopp och kropp många år till. Vill kunna ta med min gamla vän på många härliga löprundor till, ha honom ihopkrupen bredvid mig i soffan när vi kikar på TV, han få leva med en hund som känner mig så väl och som nästan blivit som en del av mig.

Det är sannerligen bitterljuvt med en gammal hund – bittert när man börjar inse att slutet närmar sig, men så ljuvligt för de är så härligt goa när de börjat lägga de flesta av sina år bakom sig.

Från liten till stor!

Liten ynklig Nisse efter fått sitt liv första bad. Han tycker än idag lika illa om det.

Var en nyfiken stabil lite valp.

Fick i tidig ålder smeknamnet "Snygg-Nils".

Go glad med mycket enerig!

Kul hund att leka med för han vill helst av allt leka med mig. Kelpies kan ju vara lite snåla och gilla ha prylarna för sig själva.

Min snygga Nisse.

 Bilden som fick bli en tavla i mitt vardagsrum!

Min favoritbild på min härliga Nisse! 

Ser fram emot många fler år tillsammans!

Lyckan att lära sig nytt!

Jag har de senaste åren tränat hund flitigt och då främst i söket och brukslydnaden. Har åkt land och rike över över och tränat med så många duktiga hundtränare. Från början var jag helt grön. Har genomgått perioden när jag var fast besluten att en väg/träningsmetod är min väg (och var nog rätt säker på att det också var den bästa). Perioder när jag undrat vad jag håller på med? Är det rätt väg? Sen skaffar man sig mer erfarenhet, kunskap och genom sina framgångar och mindre lyckade planer lär man sig att vägen nog inte är så rak, men med flit och goda träningsvänner brukar det bli rätt bra ändå.

I början var allt så nytt och det var många aha-upplevelser. Hade turen att redan från början få träna med duktiga förare som gett mig en fantastisk grund att stå på för att sen kunna utveckla mig och hitta på lite egna vägar och tankar. Jag älskar att träna sök och lydnad, men då man skaffat sig många års erfarenhet och pratat så väldigt väldigt många timmars hundträning försvinner sakta men säkert nybörjarruset.

Men nu har jag det igen!! Jag har börjat på vallkurs med min nya Working Kelpie Hugo. Och det är så kul. Har än så länge bara varit på ett kurstillfälle (en timme) och ska på mitt andra tillfälle på torsdag – och gissa om jag längtar! Visst har jag vallat med min förra WK, men inte gått på kurs från grunden så som jag gör nu. Och framför allt inte haft tillgång till får som jag kan träna på emellan kurserna.

Idag var jag riktigt nöjd i fårhagen, känns som det går åt rätt håll. Men i ärligenhetens namn har jag inte en aning om det är så. Tycker jag det går bra bara för att jag tycker jag har koll och han ser läcker ut? Eller är jag helt ute och cyklar? Ja, frågorna snurrar i huvudet just nu. Och det gör det så spännande att  åka på torsdag. Är min känsla rätt? Vad för nytt ska jag få lära mig? Vilka roliga läxor ska Hugo och jag få. Det är ju helt fantastiskt spännande!

Solen sken ju för första gången på väldigt länge. Så då var jag tvungen att ta med mig kameran till fårhagen. Undrar vad utomstående hade tänkt när jag sitter på huk i fårflocken med en stor kamera och stor objektiv och skickar lite kommandon och smackningar åt min hund en bit ifrån...

Min vackra Hugo. Ljuvlig ljuvlig ljuvlig!

Gick faktiskt rätt bra att fota såhär. Annars är vallning svårt för det går väldigt fort, hunden är ofta långt borta och ligger och smyger i högt gräs. Så mest brukar jag få gräs på bilderna...

Tanterna och baggen som jag börjar bli kompis med nu. Idag var de lite griniga på oss tror jag. Tredje dagen på rad som de skuffas runt i lilla hagen.

Idag är vi i en 25:a, känns som det är lång väg till vi kan göra långa hämt i stor hage...

Det bästa som finns är att valla anser Hugo.

Träna sök, lydnad är också kul – men inget går upp mot att få valla tycker en vallhund.

 Tänk den dagen vi står på vår första tävling/prov, ojoj.

Nisse börjar bli till åren, men även han får hänga med bland fåren.

Intressanta problem

När man köper en ny tävlingshund får man vissa saker lite "gratis" och vissa delar hos hunden får man jobba lite mer på. När man får hem sin lilla nya valpär det som ett oskrivet papper. Och det är upp till oss vad det ska stå på det. Många timmar lägger vi på att träna denna lilla varelse och drömmarna är många

När jag köpte Hugo hade jag av någon märklig anledning helt ställt in mig på att få en rätt lugn hund som jag skulle behöva jobba mycket tempo på. Såg också framför mig en rätt liten hund.

Men jag fick en stor kelpie med mycket motor och inte alls så lugn som jag trodde utan en gasad herre som ger sig in i det mesta med fullfart och stor entusiasm. Det på både gott och ont. Han är helt underbar att jobba med, alltid glad och på hugget att göra något, hur trött han än må vara. Men därimot har jag fått ljud på honom. I min start med honom gasade jag rätt mycket och tänkte mig inte så noga för. Men så en dag så insåg jag att jag nog måste tänka i lite andra banor. Blev ärligt talat rätt ordentligt orolig. Lydnadshundar måste vara tysta...

Och när man står i vad man kan kalla ett problem inom träningsbiten på hunden, gäller det nog mest av allt för oss att inte förstora upp det för mycket. Vi grubblar så mycket att vi kanske i vissa fall gör det värre eller missar andra bitar vi behöver jobba på. Att hitta en plan man tror på och följa den och inte ha för bråttom, ofta behöver man tid för att lösa något. Och vi lever ju i en värld där allt ska gå så fort, så just den biten glömmer vi nog också lätt bort.

När jag insåg hur gasad Hugo blivit och hur pass mycket ljud jag hade, tänkte jag också mycket väldigt mycket. Jag grubblade lite i min ensamhet och fick också några bra råd på vägen. Kom upp med en plan som jag försökt hålla. Nu börjar han bli tystare och tystare. Och jag hoppas och tror att vi ska kunna ha det inom en hanterbar gräns så småning om, även om jag tror att det är en bit bort. Jag kommer alltid att behöva jobba på det och aldrig glömma att han lätt går till ljud.

Men genom att hela tiden jobba på att han ska hålla en hög koncentration blir det bättre. Det är inte alltid så lätt med en galen kelpie som just också verkar ha mycket hormoner och annat som snurrar i kroppen på honom. Men utvecklingen går framåt. Har även försök vara noga och rätt så "fyrkantig" i min träning, inte så mycket nyinlärning, passen kan ofta se rätt lika ut. Är det ny miljö gör jag lätta pass så han ska känna sig trygg i övningarna.

När vi får "problem" pratar mer runt det och funderar ut lösningar. Desto "större" eller märkligare det är, desto fler blir diskussionerna. Man lär sig väldigt mycket på det. Så jag måste säga att jag oftast tycker att våra "problem" vi får på vägen i träningen av våra hundar är intressanta problem.

En liten valp, något av det ljuvligaste som finns tycker jag.

 Mycket funderar man runt sin lilla valp. Men det är inte lätt att veta vad de kommer bli  när de växer upp. Man kan bara hoppas att den får vara frisk och man kommer ha mycket roligt ihop.

Hugo var en energisk men väldigt fokuserad valp. Var helt ljuvlig att pyssla med som valp. Koncentrerad och lätt lärd.

Nu börjar han växa upp den lilla valpen. Tonårskille på många sätt just nu. Men så ljuvlig. För varje dag som går uppskattar jag honom bara mer och mer. En härlig härlig hund! Jag hoppas vi får många år tillsammans!