När söket är som bäst!

Hugo sprang ner för bergskanten och över blötmossan och fram till den lodräta nästan helt släta bergväggen som var nästan 10 meter hög. När han kom fram till kanten fick han vittring på figgen där uppe, precis som jag hoppats (lyckan är stor när ens planering funkar). När jag sen såg hur han efter lite klurande löste uppgifter att hitta en väg upp sken jag nog som en liten sol! Duktig, duktig Kelpie!

Det är den här biten jag tycker är det roligast med söket. Att träna hundarna att själva kunna lösa uppgifterna utan att vi styr dem hela tiden. Det läggs mycket fokus idag på raka snygga skick, sen om hunden hittade figgen eller inte är inte alltid så viktigt. Ofta hör man när hunden bommat figg på slaget, "jag tar det som ett tomslag för det var ett bra slag" – men var det verkligen det? Hunden missade ju figgen...

Jag tycket det känns som att söket är lite påväg  åt fel håll. Ofta känns det som att det den hund som springer snyggast slag och har bäst kondition vinner. Banorna och legorna är ofta rätt enkla tekniskt, men däri mot börjar det bli lite populärt att ha fysiskt tunga banor utan några egentliga svårigheter, bara tungsprungna. Banor som kräver en lätt och springglad hund, mer än en riktigt duktig sökhund.

Jag älskar att vara petig och styra min hund, men det gör jag på apellplanen. När jag är i sökskogen vill jag säga "sök" och sen ska han lösa uppgiften själv. Vill självklart ha slag och system jag också. Tycker också det är "snyggt" med raka fina skick. Men sökarbetet är det jag vill prioritera. Önskar ha en hund som jag vågar använda på ett verkligt sök, där någon saknas på riktigt och inte bara gått och gömt sig. En hund jag vet söker själv och anpassar sitt sökarbete efter terräng och vind.

Jag gissar på att Hugo kommer vara ungefär som Nisse när han blir äldre. Ser redan tendenserna till att få en självständig hund som jobbar hårt för att hitta sina figgar. Tävlingsmässigt kanske det kommer visa sig att det inte var poängmässigt det bästa alla gånger. För jag kommer nog aldrig få en hund som koncentrerar sig mer på slagen än letandet och han kommer nog plocka många figgar mycket längre fram i banan än jag önskar på en tävling. Men en sak är jag säker på – jag kommer fortsätta att tycka det är superkul att träna min hund i söket. Och det är för mig många gånger så mycket viktigare än att garantera sig de höga poängen på tävlingen.

Och med glädje hos hund och förare i träningen brukar det blir rätt bra ändå i längden!

Här lite bilder från en helg där söket helt klart var som bäst och roligast i mina ögon. Hugo och hans tjej Chica fick med sig så mycket erfarenheter så jag tror de kommer drömma om sökträning flera veckor framåt. Bilderna är tagna med telefonen så kvalitén är inte att skryta med.

 Hugo har hittat sin figge på toppen. Det var en så rolig banan med en massa knepigheter för hundarna. Var väldigt stolt över min Kelpie när han hittade en väg upp på berget.

Här en av mina favoriter. De får vinden på toppen av berget men måste ta sig ner och runt för att komma till figgen. En mer erfaren hund tar troligen markeringen på toppen då man sitter precis under ett stenblock som hundarna ställde sig på. Men våra är unga och vet inte hur man tar rullen ännu, så de jobbade på tills de hittade vägen in till figgen. 

Den här legan skickade vi också på så att de fick den ovanifrån. Min Kelpie är lite feg och tyckte det var lite läskigt på toppen. Men med lite stöttning från mig hittade han sen vägen ner och runt upp till Åsa i legan. Åsas därimot kom till mig i 300 km och stack upp huvudet till mig under lådan. På bilden till höger ser ni hålet hon hittade in till mig innan jag knappt ens märkt att hon var där. Häftig hund!

Här Åsas "racer-labbe" i samma lega. Det har varit kul att se dessa två under helgen. De är i samma ålder men väldigt olika som hundar. Min är klumpig och lite feg, men har oftast huvudet med sig. Åsas labbetik har fart som en formel 1 bil och har full kontroll på sin kropp, men därimot går det lite för fort för hon ska hinna få med sig huvudet ibland.

Alla hundar är så olika och man måste ta hänsyn till det och utvecklas olika och att de har mattar/hussar som också är helt olika. Våra två har löst uppgifterna toppenfint i helgen, men många gånger på olika sätt och haft svårt för olika saker.

Det är inte bara terrängen som varit rolig den här helgen utan också legorna som är av toppklass enligt mig. Den som syns på nedersta bilden hade hundarna svårt att hitta. Den låg på toppen av ett litet berg och de var tvungna att komma upp på berget utanför legan för att få vittring. Man låg fastkilad rätt långt ner mellan stenarna. Det är tur man inte har cellskräck eller är rädd för spindlar...

 

Sen till sist kanske det som ändå är det viktigaste i söket – figgarna. Bra figgar är många gånger A och O i sökträningen. Utan ett sökgäng som du trivs i och som är bra figgar är det svårt att lyckas på tävlingsbanorna hur flitig du än är.

Jag har turen att ha en fantastisk sökgrupp här i Nyköping som ställer upp i vått och torrt och som bjuder på många skratt och mycket kunskap. Så nu är det bara upp till mig att om jag lyckas lära min nya hund att bli en fantastisk sökhund ;)

Ett pucko bland fårskallar!

Titta på fåren, titta på hunden, vilket drag är det? Du måste stå där, nu ska du dit. Såg du nu? Du får inte styra med helt med kroppen. Titta på fåren! Håll reda på hundens höger och vänster, inte ditt höger och vänster... Han måste hålla ut mer och bromsa. Han trycker för mycket. Lär honom känna av...

Ja, jisses, det är ingen som påstått att vallning är rätt. Det jag också får höra av Peter samma saker som jag säger när jag håller kurs. Inte curla hunden, se till att ha din målbild klar. Bestäm dig innan hur du vill att de ska se ut. Tala om att din hund var superduktig nu – glöm inte det! Tycker väl att i alla fall de sakerna skulle Peter slippa tjata om, eller!?

Men kul har Hugo och jag. Och jag var mycket imponerad av min hund i lördags. Han slet i värmen och ställde upp fast jag körde hårt med honom. Men om matte vet jag inte riktigt vad jag ska säga just nu. Hon känner sig nog mest som ett riktigt pucko bland fårskallar...

Vägen mot vallprovet känns för mig lång och bitvis väldigt krokig. Men som tur är så är det så kul!

Får ju tyvärr inga bilder på min egen hund, blir lite jobbigt att hålla i kamera styra hunden, hålla koll på fåren och lyssna på Peter samtidigt. Men här kommer lite bilder på Peter, Ragnhild och hennes två hundar Fia (WK) och Donna (BC).

 Fia gick riktigt fint i lördags. Toppen för mig för då kunde jag bygga på lite målbilder till vissa delar för Hugo och mig.

 Man kommer långt på att vara söt!

Som tur är blir det en hel del pratande så hundarna och fåren fick pusta lite i värmen.

Fina Fina!

Tror Fina trivs rätt bra med att ligga och här och bara hålla kolla på fåren.

Lägga tryck, släppa tryck, flankera – många nya saker lär man sig.

 Ragnhild med visselpipa. Donna får gå en bana med fåren på fältet.

Finns en baksida med att fota vallning och det är gräs och låga hundar. Om det är mycket "eye" blir de så låga att gräset kommer mellan mig och hunden. Så mest får jag bilder på gräs...

 

En uppsats om kon

Faktauppsats om ko, skrivet av en mellanstadieelev

Historian om Kon

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in til staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan – Den nedersta sidan – Den främre sidan – Den bakre sidan – Den ena sidan – Den andra sidan – Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kallas mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan – Och den ena sidan – Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur, men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra fötter. Dom heter kofötter. Dom kan också användas till att dra ut spikar med. Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har bra luktsinne. Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter kofångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i paket som vi kan köpa i affären. Kons fyra fötter skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket.

Lärarens kommentar: Jag har aldrig läst något liknande!

Härlig känsla med någon annans!

Att tävla med hund är inte lätt. Man lägger ner timmar på att träna sin hund. Man tycker det går riktigt bra. Sen kommer tävlingen och inget gick som man tänkt sig. En tävling är så mycket mer och annorlunda än en träning. Att lyckas på träning är inte så svårt alla gånger  – konsten är att få det att funka på tävling. Just där och då – inte sen eller vid nästa försök.

En av de stora skillnaderna mellan träning och tävling är ju våra kära tävlingsnerver. De är svåra att hålla i schack. Man kan jobba på den mentala biten och få ordning på sina nerver. Har du tränat mycket tävlingsmässigt och har bra rutiner blir det även oftast lättare. Men en del nerver kommer alltid finnas där, oavsett om du startar en lydnadsetta på en klubbtävling eller VM. Och till viss del kanske det är en del av tjusningen. Men det gör det också så mycket svårare. Det finns de som är som gjorda för tävlingar mentalt sätt. Sen finns den andra kategorin, de som är som jag... Jag har jobbat mycket med min nervositet, ja, ärligt talat hela min inställning till tävlandet. Idag är jag bara hanterbart nervös, men jobbar fortfarande på att få det ännu bättre.



I förra veckan frågade min granne Sara mig om jag vill starta hennes hund Nike i elitlydnad, då hon har ett skadat knä. Men givet! Det säger man ju inte nej till. Jisses tänkte jag, undrar hur det kommer stå till med mina nerver när jag ska tävla en hund jag känner rätt väl men bara tränat några få pass under en vecka.

Så idag var det tävling i Katrineholm. När vi satt i klubbstugan och väntade på lottningen, ett tillfälle jag ofta får en krypande lätt obehaglig nervositet, satt jag tänkte igenom programmet. Vilken ordning momenten kom. Vilka kommandon Sara har. Lite saker jag måste tänka på etc. Och insåg att jag endast såg fram emot det. Ingen obehaglig nervositet alls. Nike är inte min hund vilket gör att jag inte vet vad vi "borde" klara av eller vad våra svagheter finns. Jag kunde bara lugnt gå igenom momentens ordning, vilka kommandon etc. Helt utan att lägga någon vikt vid hur det kan gå, vilka poäng vi borde kunna få till etc. Är inte mycket för att köra ursäkter när det inte gått bra på tävling, det går som man tränat, är mer min filosofi. Men ska man nu ha en ursäkt var min idag absolut de bästa  – det är inte min hund och jag har inte tränat henne ;)

Så med ett leende på läpparna och tog vi oss igenom elitprogrammet och jag hade så kul. En hel del missförstånd och några kraftiga dk, men var över det hela riktigt nöjd ändå.  Ska försöka att komma ihåg den känslan jag hade idag och försöka ta med mig till den dagen då Hugo och jag tävlar. Vore inte dumt alls att vara så lugn och nöjd över situationen på hans första tävling som jag var idag.

Avslutningsvis vill jag ge en stor eloge till malinoisen Nike som glatt och piggt följde mig under hela programmet och gjorde sitt bästa utan att försöka leta upp matte som gömt sig på parkeringen. Och sista men inte mist ett enormt stort tack till Sara för att jag fick låna din härliga hund och ha så roligt på tävlingsplan idag!

Skippade blåkulla i år!

Planeringen för ett Påsksök i Nyköping började för rätt längesedan när jag var hos Monica i Umeå. Men tiden går fort och i torsdag började det droppa in hundfolk från lite olika håll i vårt avlånga land. Och i dagarna fyra har vi tränat sök, spår, lydnad och uppletande. Och vilka dagar det varit!

Ett stort tack till alla härliga människor som bestämde sig för att fira påsken här i Nyköping, ett verkligt nöje att få träffa er alla!

För min del har jag fått så bra träning. Att få träna en ung hund så många dagar i rak är så lärorikt för oss båda. Det är långa dagar för både ung och rutinerad hund. Är mycket nöjd med min Hugo som hållit ihop riktigt bra alla dagarna. Tror i det här fallet att det är hans matte som är mest slutkörd efter helgen. Långa dagar, full aktivitet, mängder med skratt och prat, nya träningstips och tankar och på det en sol som lyst upp vår tillvaro ännu mer, gör sådana här dagar helt ljuvliga men sliter lite också ;)

Kanske man ska byta ut rutinen att dra till Blåkulla över påsk och istället träna hund här i Nyköping!

 Något av det fina med att träna hund, är att vi fikar en hel del! Speciellt härligt när solen lyser.

Yngsta deltagaren, lilla Busy. Så härlig liten hund!

 På påskaftonen lekte vi lite. Skojupplet där det sen delades ut priser från ett fullspäckat prisbord efter vi ätit en stor påskbuffé!

 Det har varit en helg som bjudit på många roliga träningstankar och idéer.

 

Lydig kvack kvack

Tror att alla som åker på olika typer av läger håller med om när jag säger att det är bland det roligaste man kan göra. Ett gäng som träffas och gör något tillsammans som alla tycker är roligt. Det har nog ingen större betydelse om det är sim-, löpning-, dans- eller hundläger.

Det tar bara några timmar så har man bildat en "flock" och det kacklas och pratas och interna skämt skapas som endast denna grupp tycker är kul. Kort och gott har man helt enkelt en toppentid på läger!

Den här gången var det Marias läger i Strängnäs som jag varit på. Då vi är ungefär samma gäng som som ses två gånger per år går "flock-biten" väldigt fort. Alla är härliga människor som är duktiga på att träna hund och kommer från olika delar av Sverige. Helt enkelt en härlig kombination!

Jag kunde tyvärr inte vara med alla dagar utan dök upp på fredagskvällen för att sen träna hund lördag och halva söndagen. Och som alltid är det kanonbra träning och man får med sig så mycket bra tankar hem. Ett stort tack till Maria som fixar och donar så mycket för att vi ska kunna komma och träna tillsammans dessa helger!

Hade denna helg även nöjet att få vara "anka" på kvällspromenaderna med Sun. Jag pysslar ju inte med jakt men får erkänna att det var lite kul att få leka anka och kasta dummies och samtidigt hojta kvack kvack!