Härlig känsla med någon annans!

Att tävla med hund är inte lätt. Man lägger ner timmar på att träna sin hund. Man tycker det går riktigt bra. Sen kommer tävlingen och inget gick som man tänkt sig. En tävling är så mycket mer och annorlunda än en träning. Att lyckas på träning är inte så svårt alla gånger  – konsten är att få det att funka på tävling. Just där och då – inte sen eller vid nästa försök.

En av de stora skillnaderna mellan träning och tävling är ju våra kära tävlingsnerver. De är svåra att hålla i schack. Man kan jobba på den mentala biten och få ordning på sina nerver. Har du tränat mycket tävlingsmässigt och har bra rutiner blir det även oftast lättare. Men en del nerver kommer alltid finnas där, oavsett om du startar en lydnadsetta på en klubbtävling eller VM. Och till viss del kanske det är en del av tjusningen. Men det gör det också så mycket svårare. Det finns de som är som gjorda för tävlingar mentalt sätt. Sen finns den andra kategorin, de som är som jag... Jag har jobbat mycket med min nervositet, ja, ärligt talat hela min inställning till tävlandet. Idag är jag bara hanterbart nervös, men jobbar fortfarande på att få det ännu bättre.



I förra veckan frågade min granne Sara mig om jag vill starta hennes hund Nike i elitlydnad, då hon har ett skadat knä. Men givet! Det säger man ju inte nej till. Jisses tänkte jag, undrar hur det kommer stå till med mina nerver när jag ska tävla en hund jag känner rätt väl men bara tränat några få pass under en vecka.

Så idag var det tävling i Katrineholm. När vi satt i klubbstugan och väntade på lottningen, ett tillfälle jag ofta får en krypande lätt obehaglig nervositet, satt jag tänkte igenom programmet. Vilken ordning momenten kom. Vilka kommandon Sara har. Lite saker jag måste tänka på etc. Och insåg att jag endast såg fram emot det. Ingen obehaglig nervositet alls. Nike är inte min hund vilket gör att jag inte vet vad vi "borde" klara av eller vad våra svagheter finns. Jag kunde bara lugnt gå igenom momentens ordning, vilka kommandon etc. Helt utan att lägga någon vikt vid hur det kan gå, vilka poäng vi borde kunna få till etc. Är inte mycket för att köra ursäkter när det inte gått bra på tävling, det går som man tränat, är mer min filosofi. Men ska man nu ha en ursäkt var min idag absolut de bästa  – det är inte min hund och jag har inte tränat henne ;)

Så med ett leende på läpparna och tog vi oss igenom elitprogrammet och jag hade så kul. En hel del missförstånd och några kraftiga dk, men var över det hela riktigt nöjd ändå.  Ska försöka att komma ihåg den känslan jag hade idag och försöka ta med mig till den dagen då Hugo och jag tävlar. Vore inte dumt alls att vara så lugn och nöjd över situationen på hans första tävling som jag var idag.

Avslutningsvis vill jag ge en stor eloge till malinoisen Nike som glatt och piggt följde mig under hela programmet och gjorde sitt bästa utan att försöka leta upp matte som gömt sig på parkeringen. Och sista men inte mist ett enormt stort tack till Sara för att jag fick låna din härliga hund och ha så roligt på tävlingsplan idag!