När söket är som bäst!

Hugo sprang ner för bergskanten och över blötmossan och fram till den lodräta nästan helt släta bergväggen som var nästan 10 meter hög. När han kom fram till kanten fick han vittring på figgen där uppe, precis som jag hoppats (lyckan är stor när ens planering funkar). När jag sen såg hur han efter lite klurande löste uppgifter att hitta en väg upp sken jag nog som en liten sol! Duktig, duktig Kelpie!

Det är den här biten jag tycker är det roligast med söket. Att träna hundarna att själva kunna lösa uppgifterna utan att vi styr dem hela tiden. Det läggs mycket fokus idag på raka snygga skick, sen om hunden hittade figgen eller inte är inte alltid så viktigt. Ofta hör man när hunden bommat figg på slaget, "jag tar det som ett tomslag för det var ett bra slag" – men var det verkligen det? Hunden missade ju figgen...

Jag tycket det känns som att söket är lite påväg  åt fel håll. Ofta känns det som att det den hund som springer snyggast slag och har bäst kondition vinner. Banorna och legorna är ofta rätt enkla tekniskt, men däri mot börjar det bli lite populärt att ha fysiskt tunga banor utan några egentliga svårigheter, bara tungsprungna. Banor som kräver en lätt och springglad hund, mer än en riktigt duktig sökhund.

Jag älskar att vara petig och styra min hund, men det gör jag på apellplanen. När jag är i sökskogen vill jag säga "sök" och sen ska han lösa uppgiften själv. Vill självklart ha slag och system jag också. Tycker också det är "snyggt" med raka fina skick. Men sökarbetet är det jag vill prioritera. Önskar ha en hund som jag vågar använda på ett verkligt sök, där någon saknas på riktigt och inte bara gått och gömt sig. En hund jag vet söker själv och anpassar sitt sökarbete efter terräng och vind.

Jag gissar på att Hugo kommer vara ungefär som Nisse när han blir äldre. Ser redan tendenserna till att få en självständig hund som jobbar hårt för att hitta sina figgar. Tävlingsmässigt kanske det kommer visa sig att det inte var poängmässigt det bästa alla gånger. För jag kommer nog aldrig få en hund som koncentrerar sig mer på slagen än letandet och han kommer nog plocka många figgar mycket längre fram i banan än jag önskar på en tävling. Men en sak är jag säker på – jag kommer fortsätta att tycka det är superkul att träna min hund i söket. Och det är för mig många gånger så mycket viktigare än att garantera sig de höga poängen på tävlingen.

Och med glädje hos hund och förare i träningen brukar det blir rätt bra ändå i längden!

Här lite bilder från en helg där söket helt klart var som bäst och roligast i mina ögon. Hugo och hans tjej Chica fick med sig så mycket erfarenheter så jag tror de kommer drömma om sökträning flera veckor framåt. Bilderna är tagna med telefonen så kvalitén är inte att skryta med.

 Hugo har hittat sin figge på toppen. Det var en så rolig banan med en massa knepigheter för hundarna. Var väldigt stolt över min Kelpie när han hittade en väg upp på berget.

Här en av mina favoriter. De får vinden på toppen av berget men måste ta sig ner och runt för att komma till figgen. En mer erfaren hund tar troligen markeringen på toppen då man sitter precis under ett stenblock som hundarna ställde sig på. Men våra är unga och vet inte hur man tar rullen ännu, så de jobbade på tills de hittade vägen in till figgen. 

Den här legan skickade vi också på så att de fick den ovanifrån. Min Kelpie är lite feg och tyckte det var lite läskigt på toppen. Men med lite stöttning från mig hittade han sen vägen ner och runt upp till Åsa i legan. Åsas därimot kom till mig i 300 km och stack upp huvudet till mig under lådan. På bilden till höger ser ni hålet hon hittade in till mig innan jag knappt ens märkt att hon var där. Häftig hund!

Här Åsas "racer-labbe" i samma lega. Det har varit kul att se dessa två under helgen. De är i samma ålder men väldigt olika som hundar. Min är klumpig och lite feg, men har oftast huvudet med sig. Åsas labbetik har fart som en formel 1 bil och har full kontroll på sin kropp, men därimot går det lite för fort för hon ska hinna få med sig huvudet ibland.

Alla hundar är så olika och man måste ta hänsyn till det och utvecklas olika och att de har mattar/hussar som också är helt olika. Våra två har löst uppgifterna toppenfint i helgen, men många gånger på olika sätt och haft svårt för olika saker.

Det är inte bara terrängen som varit rolig den här helgen utan också legorna som är av toppklass enligt mig. Den som syns på nedersta bilden hade hundarna svårt att hitta. Den låg på toppen av ett litet berg och de var tvungna att komma upp på berget utanför legan för att få vittring. Man låg fastkilad rätt långt ner mellan stenarna. Det är tur man inte har cellskräck eller är rädd för spindlar...

 

Sen till sist kanske det som ändå är det viktigaste i söket – figgarna. Bra figgar är många gånger A och O i sökträningen. Utan ett sökgäng som du trivs i och som är bra figgar är det svårt att lyckas på tävlingsbanorna hur flitig du än är.

Jag har turen att ha en fantastisk sökgrupp här i Nyköping som ställer upp i vått och torrt och som bjuder på många skratt och mycket kunskap. Så nu är det bara upp till mig att om jag lyckas lära min nya hund att bli en fantastisk sökhund ;)