Sökhundens problem satta i ett ecsape room

Jag brukar säga att när man får problem av något slag i hundträningen ska man se det som ett Escape room. Prova sig fram för att hitta en lösning och ha en uthållighet. Samt det viktigaste - känna en spänning inför om man kan lösa uppgiften man står inför. 

Jag personligen älskar just den delen i träningen. Min Cocker Jabba har varit en utmaning på det planet. Men känslan när vi är överens om hur något ska utföras och det sitter även på tävling är euforisk.

Min Working kelpie Max köpte jag för att vi ska köra främst sök tillsammans. Men lilla Max tycker inte folk är det bästa som finns. Som unghund upplevde jag honom inte speciellt reserverad, var go och glad och letade glatt upp sina figuranter. Men när han var runt året märkte jag en skillnad i vår träning och gjorde några små ändringar. Men insåg när han nonchalerade figuranterna på vår första appell att problemet växt. Gjorde en ny plan och nästa appell fick vi fullt.  

 
Idag har vi tävlat lägre. Han gick väldigt fint idag, gjorde fina slag och skötte stigen fint. Vid ett slag såg jag att han gick lite grunt, kanske på 40-45 m. Funderade om jag skulle skicka om då han oftast ligger på mycket djupare slag. Vet han gör omskick bra och går då också djupare slag. Men i 26 graders värme tänkte jag att jag håller fast vid planen att skicka och gå utan att bry mig att något slag blir lite grunt, inte köra på i onödan.

Där var min miss. Precis bakom var det en figg som vi missade.

Max har utvecklats mycket senaste tiden, idag tar han figgar han får i vind men han söker inte fullt ut efter figgarna så som jag önskar att han gjorde. Dagens startnummer ett, en varm dag och nästan vindstilla när jag körde, kräver oftast lite extra engangemang för att man med säkerhet ska få med alla figgar in. 

Så efter en stund av lite besvikelse efter dagens miss är det dags att gå igenom vad som gick bra och vad vi behöver jobba på och lägga en ny plan i vårt escape room ;) 

Visst önskar jag att han var mer social och trygg i sig själv, vilket hade gjort det lite lättare för mig. Men han har många fördelar, han är en kul hund att träna med en hög arbetsvilja och hög arbetsmoral och så har han en matte som gillar lösa problem och som är flitig ;) 

Efter genomgång av dagens tävling vet jag att det finns mycket jag är nöjd med och som jag ser utvecklats på ett bra sätt, något man lätt glömmer när det inte blir som man tänkt sig tävling.

Motion av hund

Jag har alltid varit en skogsmänniska. Älskar att vara i skogen, promenera, springa, träna hund eller bara sitta och njuta av naturen. Tystnaden med skogens ljud är det bästa som finns, mindfullness i sin bästa nivå.

För en tid sedan flyttade jag till Nävekvarn, huvudanledningen att det blev Nävekvarn är naturen här. Skogar här är underbara och stora. Numera har jag alltid en gps som går i bakgrunden på telefon, ifall jag ska gå vilse, lokalsinnet är inte det bästa alla gånger. Jag tycker om att gå offroad och bara ge mig ut och se var jag hamnar. Hitta nya skogsområden och även sökbanor.

Mina hundar går massor i skog och rör sig fritt. En träning som jag tror är fantastisk för dem. Just skogen var rehab för min gamla Nisse när ryggen började bli dålig när han började bli gammal.

Redan som valp börjar ta med mig min valp ut i skogen, bort från stigar och vägar. Vi klättrar, balanserar på stockar och valpen får roa sig med det som skogen har att erbjuda. Att balansera på ett fallet träd och vänja sig vid att jag lyfter ner när trädet tar slut, är bra träning inför stegen på bruket. Blir mina hundar osäkra när jag börja träna stegen, stannar de och väntar på att jag ska ta ner dem, istället för att hoppa.

Jag älskar att träna sök och vill att mina hundar från de att de är små ska lära sig att ta sig fram i kuperad terräng på ett vettigt sätt och samtidigt träna upp balans. När de sen är sökhundar tycker jag det är riktigt kul att träna i kluriga och kuperade banor och då behöver jag veta att de tar kloka beslut och ser sig för vad de sätter tassarna, och då viktigast av allt – har koll på sina fyra tassar och var de sätter dem.

Nedan film på lilla mallen Elsa jag var hundvakt åt några dagar. 

I hästvärlden, innan jag slutade med hästar, började en trend att ha hästar mer inomhus och i små hagar. Linda benen för att hålla ner svullnader som kommer av inaktivitet på ett djur som är skapt att vandra. Det reds mer i manager istället för att ge sig ut i skogen. Något jag aldrig följde, även om jag hade ett halvblod som tävlade på hög nivå. Hon var ute och hade stor hage dagtid och kompisar att gå med. Älskade mina långrundor i skogen, njöt av farten när vi flög fram på vägarna, närheten till naturen man får när man sitter till häst.

När jag pratat med kompisar så verkar ibland hundvärlden också luta åt att gå åt den trenden. Vi tränar på apellplaner och inomhushallar. Ensidig träning som sliter rejält. Har fotat mycket hundar och på bilderna ser man vilken belastning lederna sätt ut för vid en tvärnit, rivstart, fånga en boll eller skarpsväng i agilityn. Vi gasar och vill ha fart och tryck, det ska se flashigt ut för det ger bra poäng på tävling.

Jag går regelbundet och kollar mina hundar hos Marie Söderström, för att ha koll på hur de mår i kroppen. Jabba är påväg in på sitt 5:e år och är fin i kroppen, väl musklad och jämt musklad. Men har en stelhet i nacken efter fria följet, ett resultat från ensidig träning. Så periodvis tar jag paus från lydnaden och vi roar oss i skogen. Tränar lite men då är det jakt, spår, sådant man gör i skogen och låter honom få vara hund, vara sig själv utan att jag styr honom.

Det enda jag gör utöver detta är att ibland ha dem bredvid mig och låter dem gå i terrängen för att komma åt lite mindre muskler samt att jag när jag springer låter dem trava periodvis bredvid mig. Jabba galopperar helst och behöver sträcka ut sina muskler i bakbenen och det gör han i trav.

Så min fråga är om du läst mitt inlägg, hur ser du på motion av din hund? Vad gör du för att hålla den i god form så den håller för den träning vi vill göra och för att de ska få bästa chans till ett långt välmående liv tillsammans med oss. Kommentera gärna här eller på fb på länken till bloggen jag lagt ut.

Nedan en film från vackra Nävekvarn. Jag och min kompis Ami och hennes boxer Esco är och kollar in kommande sökbanor. 

Cocker på rankingtävling

Munnen är torr och pulsen lite högre, andas några djupa andetag och tittar ner på min lilla Cocker vid min sida och tänker: Vilket tur jag har som får tävla med en så härlig hund som lilla Jabba.

Länge och mycket har man oftast tränat för tävlingar. Tänker man ranking vet man att det många gånger är en svår miljö, mer folk, trixiga upplägg/banor, kanske lite mer nervositet som spelar in, man tävlar ju dock mot landets bästa lydnadsekipage. Vilket gör att man kanske lagt ännu mer tid och pengar på sin träning, det är ju tyvärr inte gratis med hund som hobby.

Jabba och jag är rätt nya i dessa sammanhang, så vi har en del saker jag känner att jag behöver få mer rutin på. Ofta är det kort mellan momenten och det går snabbt. Helgens tävlingsledare gjorde ett kanonbra jobb, det gick snabbt och effektivt – vilket kräver ett högt fokus från både hund och förare.

Dag 1 var upplägget att vi körde några moment på förmiddagen och några efter lunch. Jabba lite väl på hugget på förmiddagen men samlade sig till runda 2. Han gjorde en större miss och jag gjorde också en större miss. Men överlag var jag ändå nöjd.

Dag 2 var det ett riktigt kul upplägg där varje meter var utnyttjad i hallen, vilket också gör det utmanande. Hallen var uppdelad på två delar så två hundar körde samtidigt. Hallen är inte speciellt stor vilket gjorde att det blev tajt inpå. Till exempel på en svårighet var att rutan låg bakom apporteringsdirigeringen. Jag tycker den här typen av upplägg är riktigt roligt. Det är en kul träning att klura till det så hunden måste sortera vilket ord matte säger och inte störas av saker runt, det ställer lite extra krav på förare och hundar.

Jabba gjorde en riktigt fin runda. Hade bra fokus och var följsam. Inte alls märkbart störd av att ringarna var nära och momenten låg tajt inpå varandra. Någon miss från mig och någon från honom men överlag ett fint program.

När det senare blev dags för gruppmoment tror jag att Jabba var trött. Lördagen hade varit lång och det var skitväder vilket gör att det är ruggigt i bilarna även om jag gjorde mitt bästa för att hålla honom varm. Så han missförstod mig och la sig i samband med att momentet började, jag var kvick så han hann bara ner innan han satt sig upp igen. Domaren sa att han var lite osäker på om Jabba satt eller låg när momentet började, så han valde tyvärr att nolla oss. På inkallningen tyckte Jabba ett ett cockerhopp på matte och en halvsnurr runt henne vore ett fint avslut. För de som är sugen på ett sådant avslut på en inkallning kan jag informera att det kostar 4 enheter ;)

Jag är ingen direkt tävlingsmänniska. Jag tycker guldkanterna i hunderiet är att träna och umgås med härliga hundmänniskor. Men det jag gillar med tävling är att jag får kvitto på det jag tränat på gett resultat. Det är stor skillnad att få en hund att gå bra på en tävling jämfört med när man tränar hemmavid. Jabba gjorde överlag en bättre rankingtävling den här helgen än han gjorde sist, vilket visar att jag gjort en del rätt i min träningsplanering och i träningen. Så nu är det bara att skriva ner vad vi ska tänka på i träningen fram till nästa ranking i maj. Men först ska vi ta lite lydnadsvila och lägga lite mer fokus på att njuta långa promenader i skogarna runt Nävekvarn tillsammans.

Vill du se film från rankingen i Ulricehamn gå in på Supriced puppy på youtube.

Tack till våra sponsorer som tror på oss även om det dyker upp lite Cocker-snurrar ibland ;)
Jami hundsport
https://nordichundfoder.com/ 

Felsignaler och känslor

För många år sedan följde jag med en vän till en lydnadskurs som åhörare. Har några väldigt klara minnen från den kursen. Ett var instruktörens hund, jag var helt fascinerad av den. Det andra var när hon visade en inkallning med ställande och felade ställandet – varpå den springer med full fart tillbaka till där den startade inkallningen, glad och positiv och redo att få en ny chans att visa att den minsann kan göra momentet riktigt fint.

Två saker fick jag med mig från den kursen som följt mig efter det: Ett tag efter kursen köpte jag min första Working Kelpie och sedan dess har det alltid funnits en WK i mitt hem.
Det är andra är bilden av hunden som fick en felsignal och dess inställning.

Läste Maria Eidenskogs blogg för några dagar sedan om felfri inlärning och felsignaler. Alltid intressant att fundera på hur får vi hunden på bästa sätt förstå vad vi önskar av den, hur vi kan bli bättre på det. I lydnadsträningen är vi många gånger ute efter detaljerna medans i till exempel söket är det mer en helhet och mycket självständigt arbete. Men hundträning oavsett.

Jag tycker att när det kommer till just felsignaler är det listigt lära in det separata övningar, precis som att lära in omvänt lockande eller t ex byteslek. Då kan du också välja känslan i det ordet. Jag vill att mina felsignaler ska säga något i stil med: Du är kanonbra, men för att få belöningen behöver du göra något annat och visa mig vad du kan. Lite attityd i det hela, lite jäklaranamma. Inga känslor av besvikelse eller liknande. Känslorna av det negativa slaget försöker jag alltid lämna utanför träningen.

Men även om jag använder felsignaler tror jag att ligga på en hög rättfrekvens i träningen. Om hunden gör en övning på olika sätt, lär oturen komma fram och den sämre versionen dyker upp på tävling ;)

Tidigare idag på sökträningen diskuterade jag med en kompis om att hon behöver fela och göra om vissa sökskick på sin hund för att få det hon önskar. Inte låta ett oönskat beteende fortsätta. Men hennes hund behöver också förstå vad hon felar, i det här fallet att hunden ibland gör bakslag och lite grunda slag. Att bara fela sökskicket och skicka om ger ju inget om hunden inte förstår vad vi är ute efter, och kanske upprepar samma beteende. Den behöver lära sig vad vi önskar när vi ger felsignaler.

Ibland glömmer vi bort att hunden kanske inte kan momentet/övningen eller förstår det vi önskar och då tar in fel saker i felsignalen. Den kan lätt bli osäker och istället kanske ta in andra känslor eller beteenden som vi inte önskar.

Det finns många olika teorier och tankar runt bästa vägen till bra resultat i hundträning. I min egna tro på vad som ger bäst resultat, är att man själv ska tro på det så man gör det fullt ut. Men viktigast tror jag nog ändå är att ha kul, lämna negativa känslor hemma och träna med goa träningskamrater och njuta av vår härlig hobby! Då har vi energi att lära oss mer om hundträning och få till ännu bättre träningspass med våra hundar.

Valpar!

Har haft nöjet att ha lilla Mallevalpen Elsa i några dagar.  Elsa har skött sig så fint, väl uppfostrad av Marias grundtankar i hennes Bäst-Var-Dag. Dessa dagar har Elsa varit med på sökträning, hängt med mig när jag höll lydnadskurs samt idag hängt med mig och Torun i Nävekvarn där jag bor.

Idag har jag roat mig med det som jag gör mycket med mina egna valpar. Varit i skogen! Skogen är en fantastisk plats att umgås med sin valp i. Man kan klättra gömma sig, balansera på stockar, eller bara sitta en stund och njuta av att se sin lilla valp utforska världen. Att låta en valp klättra bland stock, sten och berg och därmed träna sin motorik samt lära sig att finns andra vägar ner eller upp än den första man ser, är bra träning inför kommande sökträningar. Speciellt med en matte som mig som tycker om tekniskt svåra sökbanor med mycket berg att leta bland. Emellanåt behöver valpen hjälp att komma upp och ner, ett naturligt sätt att lära den att vi samarbetar och hjälps åt när det behövs.

På förmiddagen var vi i skogen intill mitt hus. Filmade Elsa lite, hon är ju så himla söt!

På eftermiddagen kom Torun och hälsade på. Vi tog med kameran och trotsade blåsten och tog en sväng till hamnen i Nävekvarn och gick över broarna till öarna intill. Lär mina hundar att posera för kameran, då jag gillar att fota dem ;) Så idag fick även lilla Elsa ställa upp, och vilken liten stjärna hon är. Poserade så snyggt och ställde glatt upp på att klättra på sten, bänkar och stockar.

Höstfärger

Hösten höst höst, älskar höst! Åkte ut i skogen idag och njöt av det ljuvliga, krispiga höstvädret – kameran fick följa med och så klart de två bästa!

Vad händer när du nått ditt mål?

I höstas förlorade jag min Kelpie Hugo, hade ett mål och en önska att få tävla honom i sök på SBK:S 100-års jubileum. Men ibland vänder livet upp och ner på ens tillvaro. Fick avliva honom endast 4 år.

När värsta sorgen lagt sig, kom önskan upp igen att få vara deltagare på 100-årsjubilumet i Ronneby. Så en kväll satt jag och funderade och tittade på min lilla cocker i soffan, då uppflyttad till klass 3, men ej startad i klass 3. Funderade lite och där i soffan formades ett mål att ta sig till SM2018 i lydnad.

Jag skapade en plan för träningen under höst och vinter för att utveckla de sidor jag ansåg vi behövde jobba med mest. Väldigt mycket träning gick bland annat åt att överträna honom samt lära honom att inte försöka en gång och sen släppa uppgiften, något han gärna gjorde. Till exempel om jag skickade till rutan och han inte såg rutan direkt, kunde han ge sig iväg och leta boll eller kanske en fågel, istället för att fortsätta söka efter rutan. Min cocker upplever jag inte är lika uppgiftsfokuserad som mina kelpies har varit. Jag fick klura mycket över olika sätt att träna. Vid ett tillfälle körde jag typ grundsökövningar med honom, men istället för en figurant i skogen, sökte vi en ruta. Detta för att få honom att titta, inte lukta och tänka tidigare punkt. Så i vinterns kalla väder letade vi platser som gick att träna på där det inte var för mycket snö, många mil har vi pulsat i snö på fotbollsplaner och parkeringar. Och hans matte har lagt mycket tid och mil på att köra till inomhushallar. Men vi nådde vårt mål, vi fick tre förstapris i klass 3 under våren vilket gav oss den efterlängtade biljetten till SM2018. Och där hade jag nått mitt mål...

Har tränat Jabba på alla situationer som kan vara svårt för att han lättare ska kunna klara olika miljöer. Min tro är att man inte alltid måste träna i "tävlingssammanhang" för att träna hunden inför tävling. Utan genom att ha andra svåra miljöer lär man hunden fokusera oavsett störning. Det svåraste som finns för Jabba är fåglar...

Men så klart också få situationer som liknar en tävling. Hade två härliga träningsdagar på Sundbyholm med goa och duktiga människor i 30 graders värme. En utmaning för både hund och förare. Samt att det var mycket liv och rörelse runt. 

Väl i Ronneby kände jag att jag nått mitt mål och tänkte mest på att göra kvalet bra och efter det vara nöjd med vår insats. Under en middag en kväll fick jag höra från en härlig människa att jag måste sluta känna mig nöjd!!
– Att vara nöjd, Lena, tar dig inte vidare, sa hon.

Tänkte tillbaka på lite mentalkurser jag gick i samband med min tid som ryttare. Där pratade det om att skapa sig mål men också en vision. Målet ska vara realistiskt medans visionen tar dig vidare förbi målet.

Under två dagar var vi i fyra olika ringar. Jabba var fantastisk och visade att han klarade miljön. Så efter jag gjort min sista "ring" på fredagen var jag så nöjd. Sen kom meddelandet "Grattis till finalplatsen"! Min första reaktion då var ett mindre fint ord och inte ett tjohooo som man kunnat tänka sig.

Varför – jo jag var nöjd – jag hade nått mitt mål, jag hade inte haft något mål eller vision av att vi skulle ta oss till final. Jag hade satt SM som mål, kvaldagarna. Inte tränat för finalen där man skulle gå hela programmet. Jabba har jag fått jobba mycket med för att få honom att hålla ett helt program.

Det tog lite tid den kvällen att fokusera om. Vet inte hur många gånger den kvällen jag tittade på filmen jag hade på Anna och Grym som visade oss provrundan inför finaldagen. Tror först när jag stod redo att gå in i finalringen kände att jag verkligen var riktigt glad att få tävla finalen. Och Jabba gjorde en så fin runda, fullt fokus och med mig. Och jag var helt fokuserad på oss och var mitt bästa tillsammans med honom, vi var verkligen ett team som älskade att under 15 min ha "all eyes on us". En stund som kommer bli ett härligt minne att ta med sig. Det var en riktigt häftig känsla.

Men nu en tid efter SM har jag svårt att hitta den fokus jag hade för ungefär ett år sedan. Att hitta målbilden i mitt huvud och sen jobba mot det. Är det så att när jag tog mig till final gick jag förbi mitt mål och därmed uppnådd mer än jag satt upp, och då är helt nöjd? Det känns lite som om någon drog ur proppen.

Gjorde en tävling förra helgen som jag bröt, hunden var ofokuserad och jag med. Och ska man tävla med en Jabba behöver man ha fullt fokus. Han är som sagt inte så fokuserad på sin uppgift utan det känns mer som han går på känslan han och jag är. Är vi bra – ja då är han bra och vill visa mig hur fantastisk han är. Men är jag inte helt med, då tappar han sin fina fokus och missarna kommer på löpande band.

Så på vägen hem pratade jag med min vän Helena som jag tränar mycket med. Gnällde över min dåliga tävling och hur dålig jag varit. Hon sa då att jag kanske skulle fokusera mer på mig och min träning. Träna, äta bra och där med och sova bra. Har du mer energi kommer fokus och viljan också komma. Väldigt sant tror jag. Så nu äter jag bättre, har valt att lediga dagar träna mig först och sen mina hundar.

Tror ibland man lätt glömmer bort att man själv är halva ekipaget. Jag har en fantastisk liten cocker som just nu sover bredvid mig i soffan. Gör jag rätt kommer han göra rätt - så det är nog dags att jag biter ihop och hittar mitt fokus så jag inte är den i ekipaget som sänker helhetsbilden. Hitta mina nya mål och den här gången även en vision – ifall vi ännu en gång överträffar våra mål!

Inte hans värld

För drygt ett halvår sedan flyttade Måns hem till mig. När man köper en hund har man en bild av vad man vill göra med den. Och Måns skulle i första hand bli brukshund, tränas i grunderna för lydnad ifall jag skulle vilja det. Hoppades även klara av att göra Vallprov med honom och få honom till godkänd vallhund.

Måns var den valpen i kullen som höll sig lite bakom, men lekte gärna och glatt. Så jag tänkte det här bli nog bra. När han kom hem tog det två dagar innan han vågade gå fram till en människa, även när kompisar kom hem till mig. Han fixade inte det. Men sen började det släppa och han började hälsa på människor i min omgivning. Ute hade han problem på promenader då han inte tyckte om att vi mötte folk som dök upp från ingenstans. Försökte styra upp med regler och godis och beröm när han inte brydde sig. Tyckte det blev bättre en tid. Lagt mycket tid på att han ska tränas socialt och bara få positiva upplevelser. 

För en tid sedan åkte jag på en veckas hundträning på Gotland. Såg fram emot att träna sök med härliga människor och få möjlighet att varje dag träna lydnad med människor som störning. Men tyvärr tyckte inte Måns det. Han mår inte bra i miljöer där det rör sig mycket människor som han inte känner och har koll på. Vid bland annat ett tillfälle var vi i en park inne i Visby. Det var kanske 10 personer där och solade och fikade. Bra träningsplats som var okänd för mina hundar och lite rörelse runt omkring. Jabba tycker ju allt är toppen. Men min andra, lilla Måns, satt vid trädet i skuggan och skakade. Insåg då till fullo – att jag inte är hans människa och den värld han vill leva i. 

Filmen nedan är från Gotland när vi var i parken.

Den sista tiden hemma har han även fått jobbigt i hemmamiljön. På promenader har han koll på alla vi möter och morrar när de passerar och är rejält stressad. Häromdagen var vi och tränade på klubben, helt plötsligt drar han in i skogen och sätter sig, då har det kommit en annan människa in apellplanen. Så beslutet att sälja honom var inte svårt även om det är så jobbigt att lämna bort en hund man tagit in i sitt hjärta. 

Så nu är han såld till Finland och kommer där vara vallhund på heltid på en stor gård. Han är född till vallning och kommer bli en lysande vallhund – och får då leva i en värld han trivs i. Fick meddelande idag att allt går bra med Måns och har redan börjat anpassat sig. Är go och glad och sköter sig fint i sin nya värld. 

I samma veva som jag tog beslutet att Måns inte mår bra hos mig såg jag på fb att det var en trevlig Working Kelpie kull född i Halland. Så nu ligger en liten Highmax bredvid mig i soffan och sover. Han flyttade hem till mig igår och är 10 veckor. Ville inte ta hem en valp när Måns bodde kvar hos mig. Inte riskera att valpen lär sig av den andra kelpie i flocken att folk inte är att lita på.

Man kan aldrig veta vad man får hem för valp, ibland får man den som inte vill leva det livet jag vill. Det var väldigt tungt att lämna bort Måns – men får trösta mig med att han kommer inte sakna mig utan istället få leva ett liv där han känner sig glad och trygg. 

Så får jag hoppas att lilla parveln som ligger bredvid mig kommer tycka om mig och min värld så som Cockern på andra sidan om mig gör, så vi får många roliga år att se fram emot tillsammans. 

Mål och planering

I höstas förlora jag Hugo. Min älskade, snälla Hugo. Hjärtat krossas och man känner en enorm sorg när man förlorar en så ung hund, endast 4 år. Men när sorgen börjar lätta behöver man se framåt. Jag bokade en ny hund och i samma veva tittade jag på min lilla cocker. Tanken och drömmen om att starta SM2018 fanns där när sorgens dimma lättade.

Så jag bestämde mig för att göra en försök – att satsa på en plats på deltagarlistan för lydnaden på SM 2018. Att ge det en riktigt bra chans så att om jag inte lyckades skulle jag känna att jag verkligen försökt och gjort ett bra försök.

Jabba är som alla andra hundar, när man byter ras och byter hund, han är inte likadan som de tidigare man haft. Det man lärde sig på en hund funkar inte alltid som man tänkt på nästa hund. 

Jabba är en glad hund, han springer gärna, även om galoppen går mer uppåt än framåt. Han har inte mycket tugg, gillar att använda luktsinnet (vilket gör att han försökt använda näsan i de flesta moment...) Har med lite jobb fått en riktigt bra kamp och lek och han älskar mat. Han tycker om att göra saker med mig och är en väldigt flitig liten hund som kämpar och vill mycket.

Jabba brukar jag skämta om att han är lite trög i hjärnkontoret ;) Han har svårt att sära på olika ord. Han är en cocker så att vara still och inte leka "pajas" är också svårt. Han har svårt att hålla sig "serious". Gör han fel och jag säger det är fel och gör om, förstår han inte problemet, belöningen kommer ju ändå och vad gör det om man gör lite fel på vägen dit. Cockerns starka sida är inte heller att springa rak. Han är liten så att det kan ibland vara svårt för honom att se till exempel rutan. De är även reaktiva som hundar, vilket gör dem lite lättstörda och impulskontrollen kan man lugnt säga är just reaktiv. Genom att gå igenom för och nackdelar, lista vad vi behövde jobba på i stora drag, sen se till detaljerna och köra "kampanj" på vissa delar under en period.

Det jag har mest fokuserat är överträning och att lyfta mina lilla cocker så han ska vara säker på att han är "Jabba den förträfflige". Att han trots svåra förutsättningar kan fokusera och klara sin uppgift. 

Har även sett till att planera så jag fått mycket tävlingsträning, dragit ihop gäng hit till Nyköping där vi kunnat få nya som kommenderar och mer tävlingskänsla. Jag har under vår långa vinter hittat en fotbollsplans där snön blåst bort vilket gjorde att lilla cockern kunde springa obehindrat. Så där har vi nött lilla Jabben och jag. Och främst har jag tränat, låtit flitens lampa lysa. Och jag vill inte ens tänka på summan pengar jag lagt på hallhyror och diesel...

Debuten i Klass 3 gjorde han helt fantastiskt, vi gjorde ett riktigt fint program och fick 301 poäng. Men då han är ung så vinglar resultaten lite, nollar ibland momenten när han missar något avgörande.  Så det tog några tävlingar (totalt 6) innan jag fick ihop tre förstapris. Under tävlingsperioden har det varit mycket fokus på helhet och gick över till mer normala förhållanden, minskade överträningen, då jag hela tiden haft en tävling runt hörnet. Det är aldrig bra att ligga för länge i den fasen. Så nu lägger vi om träningen och kör mer detaljer under en tid, blandat med helhet och väldigt stort fokus på transporter mellan momenten för att den delen ska stärkas mer. 

Under vintern och våren har Jabba gått från en liten charmig pajas som gjort mycket bra, men just pajas har varit hans ledord. Nu börjar han bli riktig fin – har fått en bra fokus och kan sortera på ett helt annat sätt. Så nu hoppas jag att planen att få tre förstapris och sen vänta och hoppas att de poänger vi fått ihop ska räcka hela vägen till Ronneby!

Så nu planerar vi för att nästa start blir i augusti i Ronneby. Filmen nedan är från en träningsdag på Sundbyholm häromdagen. Travhästar bakom oss, högtalare och folk och hästar som passerar gräsmattan vi var på, så bra träning!

Om en ko (repris)

 










Faktauppsats om ko, skrivet av en mellanstadieelev

Historian om Kon

Kon är ett husdjur... Men den finns också utanför huset. Och den lever ofta på landet, men den kommer också in till staden, men bara när den skall dö. Men det bestämmer den inte själv.

Kon har sju sidor... Den översta sidan – Den nedersta sidan – Den främre sidan – Den bakre sidan – Den ena sidan – Den andra sidan – Och den invändiga sidan.

På den främsta sidan sitter huvudet... Och det är för att hornen skall ha något att sitta fast på. Hornen är av horn och dom är bara till prydnad. Dom kan inte röra på sig, men det kan öronen. Dom sitter på sidan av hornen. Kon har två hål framme i huvudet. Dom kallas ko-ögon. Kons mun kallas mule. Det är nog för att den säger mu.

På den bakersta sidan sitter svansen... Den använder den för att jaga bort flugor med, så att dom inte ramlar ned i mjölken och drunknar.

På den översta sidan – Och den ena sidan – Och den andra sidan, är det bara hår... Det heter ko-hår och har alltid samma färg som kon. Färgen på kon heter kulör.

Den nedersta sidan är den viktigaste för där hänger mjölken. Och när mjölkerskan öppnar kranarna så rinner mjölken ut. När det åskar så blir mjölken sur, men hur den blir det har jag inte lärt mig ännu. Kon har fyra fötter. Dom heter kofötter. Dom kan också användas till att dra ut spikar med. Kon äter inte så mycket, men när den gör det äter den alltid två gånger. Dom feta korna ger helmjölk. När kon är dålig i magen ger den ost. I osten är det hål. Men hur den gör hålen har jag inte heller lärt mig ännu.

Kon har bra luktsinne. Vi kan känna lukten av den på långt håll. Kons valpar heter kalvar. Kalvens pappa heter tjur, och det gör kons man också. Tjuren ger inte mjölk och är därför inte ett däggdjur.

Den som kommer och hämtar kon när den blir gammal heter kofångare. Den sitter ofta framme på bilar. Så blir kon slaktad, man häller mjölken i paket som vi kan köpa i affären. Kons fyra fötter skickas till snickaren. Det kallas återanvändning.

Som man kan se är kon ett nyttigt djur. Och därför gillar jag kon väldigt mycket.

Lärarens kommentar: Jag har aldrig läst något liknande!

Instruktör – ett privilegium!

Tänkte häromdagen när jag höll kurs, vilket privilegium det är. För det första är det alltid lika kul att få träffa olika hundmänniskor och prata hund och hundträning. Jag personligen gillar folk som brinner för något, har en hobby. En hobby berikar ens liv på så många sätt. Och jag får idag äran att utveckla och motivera andra i deras hobby. Vissa ekipage har jag regelbundet på kurs och får därmed möjligheten att lära känna dem bättre och få vara med och följa deras utveckling i både motgång och framgång, det är så roligt.

Det finns en sida till förutom glädjen att få hjälpa andra och se deras framsteg och utveckling. Och det är min egen utveckling. I början när jag hade kurs var jag väldigt nervös över att det skulle komma upp problem som jag inte hade en lösning på. Idag vet jag att man inte alltid kan ha det, ingen kan det. Din träning med din hund påverkas av vem du är, vilket personlighet och erfarenhet du har, vilken hund du har och dess personlighet och erfarenheter, vilka grunder du lagt på din hund – ja listan kan göras lång.

När man håller kurs stöter man på olika hundar, ingen lik den andra. Saker som kommer upp på kurs är saker som jag kanske inte stött på med mina hundar eller någon av mina ordinarie hundträningskompisar, vilket gör att jag måste tänka lite extra och därmed även utmana mig själv.  Man fastnar gärna i sin egen träning och kan mest om sin hund och den ras man har. Men på kurs kommer andra raser, andra hundar och andra människor och man måste se utifrån dem och deras hund. Min tro är att det inte finns en "metod" som är direkt bättre än en annan. Tror mer det hänger på den som utför "metoden" och att det viktigaste är att man tror på det och ser hela bilden. På kurserna får jag en chans att träna mitt sätt att se och fundera ut olika vägar att gå framåt i utvecklingen. Se till hunden och dess förare och utifrån det föreslå en väg och utvecklingsbana. Varje gång tar jag med mig erfarenhet till min egen träning – helt klart ett riktigt privilegium!

Imorgon ska jag ge mig ut och prova en ny variant i min lydnadsträning, ska plocka in en sökövning och justera den lite – funkar det hoppas jag i framtiden att min lilla cocker klarar av momentet "rutan" lite bättre!

Så ut och träna med er och våga prova, våga gör fel och framförallt se till att ha riktigt kul med er hund och njut av en fantastisk hobby som ger så mycket.

En kamera – två hundar

Måns har passerat 5 månader – och väldigt mycket tonåring. Idag har vi spenderat en del av dagen vid Nyköpingshus, jag letade lite kul miljö att fota i med min nya kamera. Men att styra upp en 5-månaders som inte alls har lust att lyssna på matte och en galen cocker som men myror under tassarna, ställer till det lite ibland. Men härligt att sitta och bara studera hundarna när de är på upptäcktsfärd i nya områden och leker med varandra. Men ser fram emot när även Måns kan stå still lite längre stunden så jag kan få även stillbilder på honom, just nu är det typ 5 sekunder som gäller så det gäller att vara snabb.

Här lite bilder från min eftermiddag!