Desperat i regnet!

Ibland, vissa dagar värre än andra, snurrar det för många tankar i huvudet. Känner mig som hamstern i huvudet bara springer och springer på sitt hjul, runt, runt, runt utan att pausa. Paus är precis det jag behöver då. Rensa tankar, få rätsida på allt konstigt som har en förmåga att knöla till sig åt felaktiga håll i huvudet.

Senaste åren har jag hittat ett lysande sätt att räta ut tankar, spola bort stress, jaga bort trist och tråkig attityd som gör varken mig eller någon annan glad.

Jag springer!

En foten framför den andra. Låter min låtlista skråla i öronen. Allt från Jag måste kyssa dig med Nanne till Come as you are med Nirvana. Nytt som gammalt, rock, pop, soul, ja allt som får mina tankar att fara runt och räta ut sig. Låter dagens problem blandas med härlig minnen som väcks av olika sånger. Låter minnen bubbla medans Lady gaga sjunger Bad romance. Känner styrkan i benen när uppförsbacken kommer och jag ökar till Eye of the tiger. Glömmer för en stund benen och stegen bara flyter fram på stigen bland rötter och stenar – och jag mår så fint!

Idag ville jag springa, men kan inte. En sanning som är lite av en lögn. Visst kan jag springa, men inte som jag vill. Min kropp vill inte och benen säger stopp. Något är ur balans och benen känns som gele och styrkan är borta. Musklerna är kvar, men ingen styrka. Kan vara järnbrist, B-12, utmattning, hjärta, lungor? Sover du? Stressar du för mycket? Många frågor har hon min kära coach Fia. Men vad vet jag. Känner mig inte sjuk bara svag i benen och utan ork.

Så, jag laddade minnet med lite helgjobb att ta hem. Tittade ut på regnet och tänkte: Idag hade jag älskat att få springa i regnet, blöt, svettig och lerig. Drog på mig regnbyxorna, stoppade de höga klackarna i väskan och satte på mig Gore-tex istället. Valde den längre vägen hem från jobbet tillsammans med hundarna. De var glada, såg ut som de varit i ett mud-race efter ett tag.

Gick ut med ån och tänkte: Här är jag och får nog erkänna att jag känner mig lite desperat här i regnet som piskar i ansiket. Men på söndag gör jag ett nytt försök. Jag, hundarna, mina löpskor och stigarna i skogen – och förhoppningsvis även benen!

Till något roligare. Josefin och jag gav oss av till Stockholm i onsdags för att få vara med när de spelade in ett avsnitt av Äntligen Hemma med Martin Timell. Ibland är jobbet lite extra kul! Här lite bilder från vår dag i Täby.

Inte jävla dugg glamouröst – var Martin kommentar om hur det är att göra tv.

Fast, vi har väldigt trevligt, sa han. Just nu var Martin jättenöjd med teamet de hade. Och trevliga var de verkligen.

Och vissa väldigt snygga också!

Var hos en fotograf igår och fotade honom. En stege sa han - är något av det bästa en fotograf kan ha, säg det nästa gång någon frågar vad du har för kamera. Finns mycket sanning i det. Här har ni en kameraman som hittat en ny vinkel.

Interna skämt finns det överrallt man kommer. Här var det tumstockar som var sönder, snodda, gömda eller som fått ben. Men tydligen ska man ha en penna i munnen om man är en riktigt TV-snickare!

Det är pennan som gör mannen...

Björn och Martin diskuterar hur de borde ha gjort istället. De gör fel, helt klart, precis som alla andra, berättade de. Deras uppgift är att visa rätt, men döljer inte när det blir tokigt. Jag trodde det var snickare som kom och gjorde jobbet och programledarna bara kom för att spela in. Men så är det inte. Programledarna, kamerakillen, ljudtjejen och en snickare fixar jobbet själva.

 Har man tur sa Martin, får man jobba med ljud- och kamerafolk som kan hålla i en hammare, underlättar väldigt.