En dag i verkligheten

I förra veckan satte jag mig i bilen sent på kvällen för att köra mot Småland. Hade bestämt mig för att se om jag och Nisse kunde vara någon nytta i sökande efter personerna som drunknat i Åsnen. De gav sig ut på tisdagen för att plocka upp fisknät de lagt ut – men kom aldrig hem.

Att få hjälpa till i verkliga livet med sin hund är nog mängas önskan som lägger så mycket tid på träning av hunden som jag. Så jag tänkte att jag åker så får vi se. Om inte annat så är vi ju en person till som letar och jag tror ialla fall att Nisse skulle visa något om han hittar något som inte är normalt utmed en kustlinje.

Hade inte en aning om vad som väntade mig när jag på morgonen körde från min kompis för att möta upp Tomas som skulle följa med till Åsnen. Det var ca 30 privatpersoner och två poliser som var på plats för sökandet. När personerna som försvunnit av polisen klassas som döda sjunker insatserna från deras sida. Jag blev utfrågad av polisen vad jag och min hund går för. Det var inte lätt att svara på då jag inte vet om min hund hittar döda personer, han har ju bara lärt sig hitta levande. Men blev godkänd av poliserna att få deltaga.

När jag satt i båten tillsammans med Nisse ut mot en ö vi skulle söka av var jag så nervös. Ingen tävling kan driva fram den känslan som man får när det är på riktigt. Skulle Nisse funka? Skulle han markera om han hittar en död person? Jag hade bett att det bara skulle vara jag, Nisse och en person till på ön. Vilket också gör situationen annorlunda för Nisse som är van att söka av vallade områden och med folk på stigen. Här var det inte vallat, inga mer personer, inga gömda figgar i skogen och betydligt större område än vi är vana vid. Men han är en lite klippa och jobbade så fint hela tiden.

Sen kom han med rullen i munnen – och jag var nära att få en hjärtinfarkt när jag kopplade på och sa "visa". Fanns det något? Eller var det bara en blindmarkering? Han betedde sig inte normalt utan var väldigt mån om att jag hängde på. Som om han behövde min hjälp. När vi kom till kanten vid vattnet kastade han sig ut i vattnet och ville ha med mig ut i sjön. Ett väldigt märkligt beteende för honom. Så frågan är än i dag. Var han bara trött och hoppades att en blindmarkering skulle hjälpa eller låg det något på bottnen? Det kommer jag nog aldrig få svar på - men jag kommer alltid undra.

På vägen tillbaka från ön vid lunch tog vi båten över ett område med lite vass för att se om något flutit upp och fastnat, men såg inget då. Men två timmar senare hittade de kvinnan där.

Det sliter att vara med en dag som denna. Sorgen, desperationen, hjälplösheten. Sonen som stod framför mig och tårögd sa: Snälla, snälla hitta min pappa. Det är en verklighet som sliter men som är så värd det om man känner att man kan hjälpa till.

Sökandet efter den sista personen pågår fortfarande i skrivande stund. Sonen driver sökandet själv just nu med hjälp av lokala personer samt att där varit likhundar, helikoptrar och båtar som söker av bottnen som han själv kallat dit. Skänker en tanke till den fantastiska familjen och alla de andra som fortfarande letar och hoppas de ska hittar sin pappa/vän i vattnet vid Åsnen.

Nisse, min lilla pärla som ställer upp på allt konstigt hans matte ber honom. Även om det gäller att söka av en ö i över två timmar genomblöta och kalla där terrängen mest bestod av stenar, ris och sumpmark. Min lilla vardagshjälte :-)