Jag är så rädd

Är igång och tränar igen. Halsen är (nästan) helt bra nu. Idag var jag först på gymmet för att sen på kvällen ge mig ut på en löprunda på cirka 8 km. Normalt kör jag inte två pass per dag. Men idag behövde jag rensa tankarna. Så tillsammans med iPoden men utan hund gav jag mig iväg. Mattias börjar nog känna mig väl – han ville väldigt gärna att jag skulle ha telefon med mig när talade om att jag skulle prova en ny runda som jag inte direkt kände till. Jag har en liten förmåga att komma vilse – lokalsinnet är inte vad det borde, speciellt inte när tankarna är någon annanstans.

Sprang efter sörmlandsleden och jisses vad fint det var, kommer helt klart bli en favoritrunda. Sörmland är verkligen vackert! Tjejerna till häst fick nog lite att prata om efter de mött mig och jag frågat: "Vet ni vilket håll Oppeby ligger...?"Det är skönt att kunna ge sig ut på så pass lång runda fast jag inte riktigt är i form för det ännu. Fötterna går, fokus på var de landar och vart nästa steg går medans musiken och tankarna snurrar i huvudet... precis vad som behövs ibland.

Sen i fredags har Nisse varit förlamad i halva ansiktet. Han kan inte blinka. Var på Strömsholm i och fick inflamationshämmande och order om att om det inte blev bättre på cirka 5 dagar skulle jag komma tillbaka. Det har inte blivit bättre.

Tankarna snurrar nu i högsta fart. Jag har inte en aning om vad det kan vara för fel på honom. De alternativ som jag kommer upp med i huvudet är varken enkla eller ofarliga. För några dagar sedan var ett av mina stora bekymmer hur söket gick och hurvida jag kommer kvala till SM2010 eller inte – känns just nu helt orelevant.

Kanske jag om några veckor är tillbaka i trallen om hur söket går och om det blir SM eller inte. Vad vet jag. Eller kanske det är något allvarligt fel på min fantastiska hund som jag älskar så mycket.

Jag är så rädd! Men jag kan inget annat än att vänta och hoppas. Just nu ligger han bredvid mig ihopkrupen och hans matte har ont i magen av oro.

Min ljuvliga hund!