Sökhundens problem satta i ett ecsape room

Jag brukar säga att när man får problem av något slag i hundträningen ska man se det som ett Escape room. Prova sig fram för att hitta en lösning och ha en uthållighet. Samt det viktigaste - känna en spänning inför om man kan lösa uppgiften man står inför. 

Jag personligen älskar just den delen i träningen. Min Cocker Jabba har varit en utmaning på det planet. Men känslan när vi är överens om hur något ska utföras och det sitter även på tävling är euforisk.

Min Working kelpie Max köpte jag för att vi ska köra främst sök tillsammans. Men lilla Max tycker inte folk är det bästa som finns. Som unghund upplevde jag honom inte speciellt reserverad, var go och glad och letade glatt upp sina figuranter. Men när han var runt året märkte jag en skillnad i vår träning och gjorde några små ändringar. Men insåg när han nonchalerade figuranterna på vår första appell att problemet växt. Gjorde en ny plan och nästa appell fick vi fullt.  

 
Idag har vi tävlat lägre. Han gick väldigt fint idag, gjorde fina slag och skötte stigen fint. Vid ett slag såg jag att han gick lite grunt, kanske på 40-45 m. Funderade om jag skulle skicka om då han oftast ligger på mycket djupare slag. Vet han gör omskick bra och går då också djupare slag. Men i 26 graders värme tänkte jag att jag håller fast vid planen att skicka och gå utan att bry mig att något slag blir lite grunt, inte köra på i onödan.

Där var min miss. Precis bakom var det en figg som vi missade.

Max har utvecklats mycket senaste tiden, idag tar han figgar han får i vind men han söker inte fullt ut efter figgarna så som jag önskar att han gjorde. Dagens startnummer ett, en varm dag och nästan vindstilla när jag körde, kräver oftast lite extra engangemang för att man med säkerhet ska få med alla figgar in. 

Så efter en stund av lite besvikelse efter dagens miss är det dags att gå igenom vad som gick bra och vad vi behöver jobba på och lägga en ny plan i vårt escape room ;) 

Visst önskar jag att han var mer social och trygg i sig själv, vilket hade gjort det lite lättare för mig. Men han har många fördelar, han är en kul hund att träna med en hög arbetsvilja och hög arbetsmoral och så har han en matte som gillar lösa problem och som är flitig ;) 

Efter genomgång av dagens tävling vet jag att det finns mycket jag är nöjd med och som jag ser utvecklats på ett bra sätt, något man lätt glömmer när det inte blir som man tänkt sig tävling.

Motion av hund

Jag har alltid varit en skogsmänniska. Älskar att vara i skogen, promenera, springa, träna hund eller bara sitta och njuta av naturen. Tystnaden med skogens ljud är det bästa som finns, mindfullness i sin bästa nivå.

För en tid sedan flyttade jag till Nävekvarn, huvudanledningen att det blev Nävekvarn är naturen här. Skogar här är underbara och stora. Numera har jag alltid en gps som går i bakgrunden på telefon, ifall jag ska gå vilse, lokalsinnet är inte det bästa alla gånger. Jag tycker om att gå offroad och bara ge mig ut och se var jag hamnar. Hitta nya skogsområden och även sökbanor.

Mina hundar går massor i skog och rör sig fritt. En träning som jag tror är fantastisk för dem. Just skogen var rehab för min gamla Nisse när ryggen började bli dålig när han började bli gammal.

Redan som valp börjar ta med mig min valp ut i skogen, bort från stigar och vägar. Vi klättrar, balanserar på stockar och valpen får roa sig med det som skogen har att erbjuda. Att balansera på ett fallet träd och vänja sig vid att jag lyfter ner när trädet tar slut, är bra träning inför stegen på bruket. Blir mina hundar osäkra när jag börja träna stegen, stannar de och väntar på att jag ska ta ner dem, istället för att hoppa.

Jag älskar att träna sök och vill att mina hundar från de att de är små ska lära sig att ta sig fram i kuperad terräng på ett vettigt sätt och samtidigt träna upp balans. När de sen är sökhundar tycker jag det är riktigt kul att träna i kluriga och kuperade banor och då behöver jag veta att de tar kloka beslut och ser sig för vad de sätter tassarna, och då viktigast av allt – har koll på sina fyra tassar och var de sätter dem.

Nedan film på lilla mallen Elsa jag var hundvakt åt några dagar. 

I hästvärlden, innan jag slutade med hästar, började en trend att ha hästar mer inomhus och i små hagar. Linda benen för att hålla ner svullnader som kommer av inaktivitet på ett djur som är skapt att vandra. Det reds mer i manager istället för att ge sig ut i skogen. Något jag aldrig följde, även om jag hade ett halvblod som tävlade på hög nivå. Hon var ute och hade stor hage dagtid och kompisar att gå med. Älskade mina långrundor i skogen, njöt av farten när vi flög fram på vägarna, närheten till naturen man får när man sitter till häst.

När jag pratat med kompisar så verkar ibland hundvärlden också luta åt att gå åt den trenden. Vi tränar på apellplaner och inomhushallar. Ensidig träning som sliter rejält. Har fotat mycket hundar och på bilderna ser man vilken belastning lederna sätt ut för vid en tvärnit, rivstart, fånga en boll eller skarpsväng i agilityn. Vi gasar och vill ha fart och tryck, det ska se flashigt ut för det ger bra poäng på tävling.

Jag går regelbundet och kollar mina hundar hos Marie Söderström, för att ha koll på hur de mår i kroppen. Jabba är påväg in på sitt 5:e år och är fin i kroppen, väl musklad och jämt musklad. Men har en stelhet i nacken efter fria följet, ett resultat från ensidig träning. Så periodvis tar jag paus från lydnaden och vi roar oss i skogen. Tränar lite men då är det jakt, spår, sådant man gör i skogen och låter honom få vara hund, vara sig själv utan att jag styr honom.

Det enda jag gör utöver detta är att ibland ha dem bredvid mig och låter dem gå i terrängen för att komma åt lite mindre muskler samt att jag när jag springer låter dem trava periodvis bredvid mig. Jabba galopperar helst och behöver sträcka ut sina muskler i bakbenen och det gör han i trav.

Så min fråga är om du läst mitt inlägg, hur ser du på motion av din hund? Vad gör du för att hålla den i god form så den håller för den träning vi vill göra och för att de ska få bästa chans till ett långt välmående liv tillsammans med oss. Kommentera gärna här eller på fb på länken till bloggen jag lagt ut.

Nedan en film från vackra Nävekvarn. Jag och min kompis Ami och hennes boxer Esco är och kollar in kommande sökbanor. 

Cocker på rankingtävling

Munnen är torr och pulsen lite högre, andas några djupa andetag och tittar ner på min lilla Cocker vid min sida och tänker: Vilket tur jag har som får tävla med en så härlig hund som lilla Jabba.

Länge och mycket har man oftast tränat för tävlingar. Tänker man ranking vet man att det många gånger är en svår miljö, mer folk, trixiga upplägg/banor, kanske lite mer nervositet som spelar in, man tävlar ju dock mot landets bästa lydnadsekipage. Vilket gör att man kanske lagt ännu mer tid och pengar på sin träning, det är ju tyvärr inte gratis med hund som hobby.

Jabba och jag är rätt nya i dessa sammanhang, så vi har en del saker jag känner att jag behöver få mer rutin på. Ofta är det kort mellan momenten och det går snabbt. Helgens tävlingsledare gjorde ett kanonbra jobb, det gick snabbt och effektivt – vilket kräver ett högt fokus från både hund och förare.

Dag 1 var upplägget att vi körde några moment på förmiddagen och några efter lunch. Jabba lite väl på hugget på förmiddagen men samlade sig till runda 2. Han gjorde en större miss och jag gjorde också en större miss. Men överlag var jag ändå nöjd.

Dag 2 var det ett riktigt kul upplägg där varje meter var utnyttjad i hallen, vilket också gör det utmanande. Hallen var uppdelad på två delar så två hundar körde samtidigt. Hallen är inte speciellt stor vilket gjorde att det blev tajt inpå. Till exempel på en svårighet var att rutan låg bakom apporteringsdirigeringen. Jag tycker den här typen av upplägg är riktigt roligt. Det är en kul träning att klura till det så hunden måste sortera vilket ord matte säger och inte störas av saker runt, det ställer lite extra krav på förare och hundar.

Jabba gjorde en riktigt fin runda. Hade bra fokus och var följsam. Inte alls märkbart störd av att ringarna var nära och momenten låg tajt inpå varandra. Någon miss från mig och någon från honom men överlag ett fint program.

När det senare blev dags för gruppmoment tror jag att Jabba var trött. Lördagen hade varit lång och det var skitväder vilket gör att det är ruggigt i bilarna även om jag gjorde mitt bästa för att hålla honom varm. Så han missförstod mig och la sig i samband med att momentet började, jag var kvick så han hann bara ner innan han satt sig upp igen. Domaren sa att han var lite osäker på om Jabba satt eller låg när momentet började, så han valde tyvärr att nolla oss. På inkallningen tyckte Jabba ett ett cockerhopp på matte och en halvsnurr runt henne vore ett fint avslut. För de som är sugen på ett sådant avslut på en inkallning kan jag informera att det kostar 4 enheter ;)

Jag är ingen direkt tävlingsmänniska. Jag tycker guldkanterna i hunderiet är att träna och umgås med härliga hundmänniskor. Men det jag gillar med tävling är att jag får kvitto på det jag tränat på gett resultat. Det är stor skillnad att få en hund att gå bra på en tävling jämfört med när man tränar hemmavid. Jabba gjorde överlag en bättre rankingtävling den här helgen än han gjorde sist, vilket visar att jag gjort en del rätt i min träningsplanering och i träningen. Så nu är det bara att skriva ner vad vi ska tänka på i träningen fram till nästa ranking i maj. Men först ska vi ta lite lydnadsvila och lägga lite mer fokus på att njuta långa promenader i skogarna runt Nävekvarn tillsammans.

Vill du se film från rankingen i Ulricehamn gå in på Supriced puppy på youtube.

Tack till våra sponsorer som tror på oss även om det dyker upp lite Cocker-snurrar ibland ;)
Jami hundsport
https://nordichundfoder.com/ 

Felsignaler och känslor

För många år sedan följde jag med en vän till en lydnadskurs som åhörare. Har några väldigt klara minnen från den kursen. Ett var instruktörens hund, jag var helt fascinerad av den. Det andra var när hon visade en inkallning med ställande och felade ställandet – varpå den springer med full fart tillbaka till där den startade inkallningen, glad och positiv och redo att få en ny chans att visa att den minsann kan göra momentet riktigt fint.

Två saker fick jag med mig från den kursen som följt mig efter det: Ett tag efter kursen köpte jag min första Working Kelpie och sedan dess har det alltid funnits en WK i mitt hem.
Det är andra är bilden av hunden som fick en felsignal och dess inställning.

Läste Maria Eidenskogs blogg för några dagar sedan om felfri inlärning och felsignaler. Alltid intressant att fundera på hur får vi hunden på bästa sätt förstå vad vi önskar av den, hur vi kan bli bättre på det. I lydnadsträningen är vi många gånger ute efter detaljerna medans i till exempel söket är det mer en helhet och mycket självständigt arbete. Men hundträning oavsett.

Jag tycker att när det kommer till just felsignaler är det listigt lära in det separata övningar, precis som att lära in omvänt lockande eller t ex byteslek. Då kan du också välja känslan i det ordet. Jag vill att mina felsignaler ska säga något i stil med: Du är kanonbra, men för att få belöningen behöver du göra något annat och visa mig vad du kan. Lite attityd i det hela, lite jäklaranamma. Inga känslor av besvikelse eller liknande. Känslorna av det negativa slaget försöker jag alltid lämna utanför träningen.

Men även om jag använder felsignaler tror jag att ligga på en hög rättfrekvens i träningen. Om hunden gör en övning på olika sätt, lär oturen komma fram och den sämre versionen dyker upp på tävling ;)

Tidigare idag på sökträningen diskuterade jag med en kompis om att hon behöver fela och göra om vissa sökskick på sin hund för att få det hon önskar. Inte låta ett oönskat beteende fortsätta. Men hennes hund behöver också förstå vad hon felar, i det här fallet att hunden ibland gör bakslag och lite grunda slag. Att bara fela sökskicket och skicka om ger ju inget om hunden inte förstår vad vi är ute efter, och kanske upprepar samma beteende. Den behöver lära sig vad vi önskar när vi ger felsignaler.

Ibland glömmer vi bort att hunden kanske inte kan momentet/övningen eller förstår det vi önskar och då tar in fel saker i felsignalen. Den kan lätt bli osäker och istället kanske ta in andra känslor eller beteenden som vi inte önskar.

Det finns många olika teorier och tankar runt bästa vägen till bra resultat i hundträning. I min egna tro på vad som ger bäst resultat, är att man själv ska tro på det så man gör det fullt ut. Men viktigast tror jag nog ändå är att ha kul, lämna negativa känslor hemma och träna med goa träningskamrater och njuta av vår härlig hobby! Då har vi energi att lära oss mer om hundträning och få till ännu bättre träningspass med våra hundar.

Valpar!

Har haft nöjet att ha lilla Mallevalpen Elsa i några dagar.  Elsa har skött sig så fint, väl uppfostrad av Marias grundtankar i hennes Bäst-Var-Dag. Dessa dagar har Elsa varit med på sökträning, hängt med mig när jag höll lydnadskurs samt idag hängt med mig och Torun i Nävekvarn där jag bor.

Idag har jag roat mig med det som jag gör mycket med mina egna valpar. Varit i skogen! Skogen är en fantastisk plats att umgås med sin valp i. Man kan klättra gömma sig, balansera på stockar, eller bara sitta en stund och njuta av att se sin lilla valp utforska världen. Att låta en valp klättra bland stock, sten och berg och därmed träna sin motorik samt lära sig att finns andra vägar ner eller upp än den första man ser, är bra träning inför kommande sökträningar. Speciellt med en matte som mig som tycker om tekniskt svåra sökbanor med mycket berg att leta bland. Emellanåt behöver valpen hjälp att komma upp och ner, ett naturligt sätt att lära den att vi samarbetar och hjälps åt när det behövs.

På förmiddagen var vi i skogen intill mitt hus. Filmade Elsa lite, hon är ju så himla söt!

På eftermiddagen kom Torun och hälsade på. Vi tog med kameran och trotsade blåsten och tog en sväng till hamnen i Nävekvarn och gick över broarna till öarna intill. Lär mina hundar att posera för kameran, då jag gillar att fota dem ;) Så idag fick även lilla Elsa ställa upp, och vilken liten stjärna hon är. Poserade så snyggt och ställde glatt upp på att klättra på sten, bänkar och stockar.

Höstfärger

Hösten höst höst, älskar höst! Åkte ut i skogen idag och njöt av det ljuvliga, krispiga höstvädret – kameran fick följa med och så klart de två bästa!

Vad händer när du nått ditt mål?

I höstas förlorade jag min Kelpie Hugo, hade ett mål och en önska att få tävla honom i sök på SBK:S 100-års jubileum. Men ibland vänder livet upp och ner på ens tillvaro. Fick avliva honom endast 4 år.

När värsta sorgen lagt sig, kom önskan upp igen att få vara deltagare på 100-årsjubilumet i Ronneby. Så en kväll satt jag och funderade och tittade på min lilla cocker i soffan, då uppflyttad till klass 3, men ej startad i klass 3. Funderade lite och där i soffan formades ett mål att ta sig till SM2018 i lydnad.

Jag skapade en plan för träningen under höst och vinter för att utveckla de sidor jag ansåg vi behövde jobba med mest. Väldigt mycket träning gick bland annat åt att överträna honom samt lära honom att inte försöka en gång och sen släppa uppgiften, något han gärna gjorde. Till exempel om jag skickade till rutan och han inte såg rutan direkt, kunde han ge sig iväg och leta boll eller kanske en fågel, istället för att fortsätta söka efter rutan. Min cocker upplever jag inte är lika uppgiftsfokuserad som mina kelpies har varit. Jag fick klura mycket över olika sätt att träna. Vid ett tillfälle körde jag typ grundsökövningar med honom, men istället för en figurant i skogen, sökte vi en ruta. Detta för att få honom att titta, inte lukta och tänka tidigare punkt. Så i vinterns kalla väder letade vi platser som gick att träna på där det inte var för mycket snö, många mil har vi pulsat i snö på fotbollsplaner och parkeringar. Och hans matte har lagt mycket tid och mil på att köra till inomhushallar. Men vi nådde vårt mål, vi fick tre förstapris i klass 3 under våren vilket gav oss den efterlängtade biljetten till SM2018. Och där hade jag nått mitt mål...

Har tränat Jabba på alla situationer som kan vara svårt för att han lättare ska kunna klara olika miljöer. Min tro är att man inte alltid måste träna i "tävlingssammanhang" för att träna hunden inför tävling. Utan genom att ha andra svåra miljöer lär man hunden fokusera oavsett störning. Det svåraste som finns för Jabba är fåglar...

Men så klart också få situationer som liknar en tävling. Hade två härliga träningsdagar på Sundbyholm med goa och duktiga människor i 30 graders värme. En utmaning för både hund och förare. Samt att det var mycket liv och rörelse runt. 

Väl i Ronneby kände jag att jag nått mitt mål och tänkte mest på att göra kvalet bra och efter det vara nöjd med vår insats. Under en middag en kväll fick jag höra från en härlig människa att jag måste sluta känna mig nöjd!!
– Att vara nöjd, Lena, tar dig inte vidare, sa hon.

Tänkte tillbaka på lite mentalkurser jag gick i samband med min tid som ryttare. Där pratade det om att skapa sig mål men också en vision. Målet ska vara realistiskt medans visionen tar dig vidare förbi målet.

Under två dagar var vi i fyra olika ringar. Jabba var fantastisk och visade att han klarade miljön. Så efter jag gjort min sista "ring" på fredagen var jag så nöjd. Sen kom meddelandet "Grattis till finalplatsen"! Min första reaktion då var ett mindre fint ord och inte ett tjohooo som man kunnat tänka sig.

Varför – jo jag var nöjd – jag hade nått mitt mål, jag hade inte haft något mål eller vision av att vi skulle ta oss till final. Jag hade satt SM som mål, kvaldagarna. Inte tränat för finalen där man skulle gå hela programmet. Jabba har jag fått jobba mycket med för att få honom att hålla ett helt program.

Det tog lite tid den kvällen att fokusera om. Vet inte hur många gånger den kvällen jag tittade på filmen jag hade på Anna och Grym som visade oss provrundan inför finaldagen. Tror först när jag stod redo att gå in i finalringen kände att jag verkligen var riktigt glad att få tävla finalen. Och Jabba gjorde en så fin runda, fullt fokus och med mig. Och jag var helt fokuserad på oss och var mitt bästa tillsammans med honom, vi var verkligen ett team som älskade att under 15 min ha "all eyes on us". En stund som kommer bli ett härligt minne att ta med sig. Det var en riktigt häftig känsla.

Men nu en tid efter SM har jag svårt att hitta den fokus jag hade för ungefär ett år sedan. Att hitta målbilden i mitt huvud och sen jobba mot det. Är det så att när jag tog mig till final gick jag förbi mitt mål och därmed uppnådd mer än jag satt upp, och då är helt nöjd? Det känns lite som om någon drog ur proppen.

Gjorde en tävling förra helgen som jag bröt, hunden var ofokuserad och jag med. Och ska man tävla med en Jabba behöver man ha fullt fokus. Han är som sagt inte så fokuserad på sin uppgift utan det känns mer som han går på känslan han och jag är. Är vi bra – ja då är han bra och vill visa mig hur fantastisk han är. Men är jag inte helt med, då tappar han sin fina fokus och missarna kommer på löpande band.

Så på vägen hem pratade jag med min vän Helena som jag tränar mycket med. Gnällde över min dåliga tävling och hur dålig jag varit. Hon sa då att jag kanske skulle fokusera mer på mig och min träning. Träna, äta bra och där med och sova bra. Har du mer energi kommer fokus och viljan också komma. Väldigt sant tror jag. Så nu äter jag bättre, har valt att lediga dagar träna mig först och sen mina hundar.

Tror ibland man lätt glömmer bort att man själv är halva ekipaget. Jag har en fantastisk liten cocker som just nu sover bredvid mig i soffan. Gör jag rätt kommer han göra rätt - så det är nog dags att jag biter ihop och hittar mitt fokus så jag inte är den i ekipaget som sänker helhetsbilden. Hitta mina nya mål och den här gången även en vision – ifall vi ännu en gång överträffar våra mål!