Dygnet då jag förlorade

Inte i min vildaste fantasi visste jag vad jag hade framför mig när jag i fredagskväll gick och la mig. Telefonen ringde strax efter 04, det var Eva som Soya bott hos en tid. Hon var fortfarande kvar där trots att hon var på 53:dje dygnet då jag inte ville riskera att Nisse skulle smitta henne och valparna, var så rädd att förlora dem.

När jag kom till dem var Soya helt apatisk. Ringde och väckte både Petra och Helena. Helena följde med mig till Strömsholm och Petra tog hand om Nisse och såg till att han fick komma till min kollega Helena. Färden till Strömsholm gick sakta på grund av vädret och på vägen dit ställde jag in mig på att förlora både Soya och valparna. Men under en kort stund under förmiddagen fick jag upp hoppet. Kanske skulle vi kunna rädda några valpar och Soya skulle överleva. Det är väl som de säger, hoppet är det sista som dör...

Men när Soya piggnat till så mycket att hon kunde stå och gå insåg vi fakta, hon var hjärnskadad, hon gick runt och runt i cirklar. När jag lyfte upp henne luktade hon på mig precis som hon förstod att vi kände varandra men hon visste inte hur. Troligen hade hon fått en stroke. Så det fanns inget att göra.

När hon skulle tas bort och veterinären kom in och fråga mig om jag var redo, jag tittade på henne och undrade för mig själv om det finns någon gång som man är redo för någon som det här, samtidigt som jag sa; ja det är jag. Vid ca 17.30 somnade Soya in i mina armar.

Jag tog de två valpar som levde med mig hem, skulle de överleva ett dygn eller så hade veterinären hittat Chihuahuatik som skulle valpa och ägaren erbjöd mig att komma med mina valpar till hennes tik. Oddsen att få en valp som är så mycket för tidigt född är inte stor – men det fanns en liten, liten chans. Hoppet steg, kanske skulle lite av Soya leva vidare i dessa valpar. På natten dog den ena valpen. Dagen efter verkade dock den andra lilla tiken rätt så pigg. Vid lunch hörde tik-ägaren av sig och sa att jag var välkommen att komma. Hoppet steg igen, kanske denna lilla varelse kunde överleva. Men då började hon få svårt att andas och jag fick ta ytterligare ett fruktansvärt beslut, att avliva henne.

Jag förlorade.
Min Soya var borta och hennes sju valpar.

Kärleken till ens hundar är så stor och att på en och samma gång förlora åtta stycken blev lite mycket för mig, visste inte att jag kunde gråta så här mycket.

Ett stort tack till er som hjälpt och stöttat mig det här dygnet och ett jätte, jätte tack Helena för att du följde med mig och var med mig hela dagen.

Du fattas mig!

Viljans seger över kroppen!

Hade planerat att idag börja dagen med en lite längre springrunda. Men idag var det segt som bara den. Tänkte först att jag skulle korta av rundan. Men man hör till det lite tjurigare och envisare släktet så jag höll planen. Det jag inte räknat med var hur lite upptrampat det var i skogen de sista kilometrarna, tungt, riktigt tungt. Men viljan är stark och jag är tjurskallig. Så är väl lite sliten just nu. Men vad gör det, ska ju ikväll sitta på arslet och trycka i mig massa mat, så det skadade nog inte att köra lite slut på sig tidigare idag.

Solen har visat sig idag – underbart. Nisse är fortfarande sjuk, men trots det tog jag med mig en boll ut och lät honom springa en liten kort stund. Ville så gärna få lite vinterbilder när solen skiner.

 Solen kan verkligen höja en bild!

 

 Under några minuter glömde Kelpien bort att han är sjuk.

 

 Tror att vi båda njöt av stunden lika mycket. Snön yr och jag har en boll – livet leker, ansåg nog Nisse.

 

Den vilda jakten på bollen...

 

Mitt allra finaste!

Dan före dopparedan

Ja, så är det kvällen före julafton. Pågrund av dräktig tik och sjuk smittsam Kelpie bestämde jag mig för att inte åka till familjen i Småland. Känns lite tungt så här kvällen före. Hade varit gott att vara i Småland över helgen. Men jag ska inte klaga, imorgon kväll åker jag över till chefen och hans sambo. Och känner på mig att jag kommer få en fantastiskt trevlig julafton. Trevligare och goare människor än Dala och Anette är inte lätt att hitta.

I tisdags var jag hos kollegan Josefin för att fota (riktiga) draghundar in action. Tyvärr var inte vädrets makter med oss. Hade en massa idéer och visioner om hur jag ville att bilderna skulle bli. Jag menar – i min värld kan inte motivet vara häftigare än ett 6-spann med Sibirien Husky i full fart genom ett vackert vinterland och snön yr! Men för att riktigt fånga det på bild hade jag behövt lite mer ljus och sol. Men det går fler tåg. Hade i allfall en underbart härlig eftermiddag – tack Josefin!


Här kommer alla fall några av bilderna. Hoppas på en bättre uppsättning nästa gång.

Här kommer Jocke med gänget. De fyra främsta är deras tävlingshundar. Var ett nöje att fota dessa hundar, inte bara för att det är så fräckt – utan även det otroliga förarbetet Josefin och Jocke hade gjort med att planera var vi skulle var för att få bästa förutsättningarna. Det tackar jag för – gör mitt jobb så mycket lättare. Ska bara prata muta väderguden nästa gång, glömde den här gången.

 

 Så häftigt tycker jag, har alltid varit lite imponerad av draghundar. Drömde om att ha en Sibirien med blåa ögon som liten. En stor hane som såg mer ut som en varg än en hund. Alla småflickors dröm eller hur... Men jag fick nöja mig med syrrans "lilla" schäferhane (han var av den större varianten av schäfer) när jag gav mig ut för att åka skidor efter hund. Men han var en pärla som ställde upp i alla lägen, mycket kul hade vi tillsammans Derek och jag.

 

Det blev lite pauser på vägen för vi skulle kunna planera upp fotograferingen. Någon hundarna tyckte var dötrist. Let's go!

 

Diesel kommer bli Lenas favorit, sa Josefin innan jag kom. Och mycket riktigt. Vilken liten goding. Bråkig, stökig, bitvis hopplös med en egen vilja till max, störst och ett riktigt läckert utseende. Mmm vilken hund! Ett par blåa ögon och han uppfyller alla krav jag hade på min drömhund som liten flicka!

 

Josefin på deras fyrhjuling. Blev inbjuden att komma och köra någon gång om jag kände för det. Känns som hon nog aldrig kommer bli av med mig – hundspann och fyrhjuling, vilket himmelrike. Hon körde som en tok på småvägarna. Håll i dig, sa hon och gasade ännu mer, nu kommer det nog slira lite... – my kind of girl!

Så var fotograferingen klar och jag fick åka hundspann hem. Bilden tagen när jag satt på släden. Tackar för en härlig eftermiddag i ett vintrigt Sverige!

En riktigt God Jul till er alla!

Snö, ledighet o så hunden

I fredags skickade vi sista tidningen för året på tryck – sen blev det ledigt. Borde tycka att det är ljuvligt att vara ledig men just nu är jag bara rastlös. Som tur är har jag fått lite extra jobb att göra så av 3 lediga dagar har jag varit på jobbet samtliga 3. Och det blir en sväng imorgon också.

Nisse har blivit rejält sjuk, vi gissar på kennelhosta. Igår kväll satt jag bredvid och bara led. Han var så snorig så han inte kunde sova. Men som tur var när vi vaknade idag på morgonen så var han lite bättre och febern hade gått ner. Men han är fortfarande rejält rasslig. Ledighet i mitt liv betyder oftast en massa trevlig hundträning i härligt umgänge. Men nu ser det svart ut. Har planerat att åka iväg två dagar i mellandagarna till Köping till det goa hundgäng jag tränar med där för att träna hund i dagarna två. Men det ser ut som planen spricker.

Soya är i sin "stödfamilj". Henne skulle jag tagit hem nu när det börjar närma sig tid för valpning. Med med Nisse som vi misstänker kennelhosta finns det inte på kartan att jag vågar ta hem henne. Skulle valparna få kennelhosta – det vill jag bara inte tänka på.

Kul däremot hade jag i lördags. Blev inbjuden på Opera. Inte live, men livesänding från New York. Har aldrig sett opera så det var en helt ny upplevelse. Blev lite förvånade över mig själv när jag insåg att jag gillade det. Vi stannade inte kvar de 4 timmar som operan var, utan smet vidare ner på stan istället.

Imorgon ska jag troligen iväg och fotografera draghundar in aktion. Ska bli riktigt kul. Speciellt för att se om jag lyckas med detta. Har en vision hur jag vill att resultatet ska bli, framtiden får väl visa om det blir som jag tänkt mig. Ska bli kul i vilket fall som, tycker det är lite fräckt med Husky-hundar och drag på "riktigt".

Min härliga Nisse i somras när vi vallade. Tyckte det 

behövdes en sommarbild nu mitt i vinterkylan.

Sköt om er!

Så var det helg

Tiden bara rinner iväg just nu. Det är mycket på jobbet, känns som man bara hinner med att träna, jobba, gå hem, äta och sen är det dags att sova. Dagarna känns liksom kortare nu när det är så mörkt ute. Men en vecka kvar sen är det julledigt och då ska jag njuta av att kunna vara utomhus när det är ljust!

I fredags var det dags för årets julfest med jobbet. Vi var på Sunlight och tittade på krogshow med bland annat före detta kollegan Tina och åt ett underbart gott julbord. Som vanligt är det underhållande att vara ute med Succé-gänget – man vet aldrig riktigt vad som händer. Denna kväll var ovanligt lugn... Dala var uppe på scen och försvann bakom ett skynke på scenen med kvällens två kvinnliga sångare, Eva funderade på att dansa på bordet, men bestämde sig för att bordet var av lite för tunn kvalité så det fick bli stolen. Anders lekte ren eller något liknande.

Lördagmorgon kom Petra med Yazza som skulle vara hos mig och Nisse under dagen. Vi började dagen med att ligga i soffan och mysa i nästan två timmar framför tv:n, härligt med två hundar i soffan som värmer en när man är lite lagom bakfylle-frusen. Tog sen en promenad till jobbet och på eftermiddagen blev det en sväng till. Passade på att träna lite med Yazza som störning – knepigt att hålla sig koncenterad sa Kelpien när Flatten studsade runt oss. Så kul de har ihop lilla Yazza och Nisse. Tror båda hundarna var riktigt nöjda när dagen var över.

Ikväll har jag varit på krogshowen "Trevlig att Rockas" för andra gången. Hjälpte till att "sortera ut" folk till sina platser. Därefter dök en del av mina kollegor upp så vi åt och blev underhållna. Fantastiskt bra show. Lika bra andra gången som den var första gången. Man kan lugnt säga "kom igen katten det svänger ju!"

 

 Jag och Jackie från jobbet, i bakgrunden kollegorna Susanne och Dala.

 

 Ljuvliga Anders poserar!

 

Goa vänner! Nisse och Yazza

Drömmen finns kvar...

Fick idag en länk från Andreas och därmed också en liten påminnelse om en av mina drömmar/mål.

Vad krävs?
Kommer jag klara det?
Kommer jag vara vältränad nog.
Kommer jag komma iväg över huvudtaget?

Klicka här för att se vad jag skriver om!

Ha en härlig helg!

Betala för sina synder...

I måndags återgick jag till mitt "skötsamma liv" efter i fyra dagar sovit lite för lite, ätit fet mat, godis och druckit alkohol. På morgonen på gymmet när jag satt och hängde vid bordet med pensionärerna, undrade en av dem lite stilla om helgen varit hård – antar att jag såg rejält sliten ut.

Väl inne på gymmet hängde jag på de vikter jag normalt har. Men insåg rätt snart att jag var tvungen att plocka bort lite vikter från stången för att orka. Tyckte mig se i ögonvrån hur den "vältränade killen" flinade lite hånfullt...

Tisdagen var inte ett dugg bättre. Det var inte direkt med lätta steg jag tog mig igenom min morgonrunda. Kändes som någon hällt klister i kroppen på mig och lagt bly i skorna. När jag sen kom till jobbet hade jag en träningsvärk som vill heta duga. Roxana var då gullig nog att, även hon lite honfullt flinande, informerade mig om att jag betalade för mina synder – dåligt leverne i 4 dagar och man får betala rejält.

Även dagens träning var seg, hoppas vid min gud att jag har mindre bly och klister i kroppen imorgon.

Ha det underbart!