Dygnet då jag förlorade

Inte i min vildaste fantasi visste jag vad jag hade framför mig när jag i fredagskväll gick och la mig. Telefonen ringde strax efter 04, det var Eva som Soya bott hos en tid. Hon var fortfarande kvar där trots att hon var på 53:dje dygnet då jag inte ville riskera att Nisse skulle smitta henne och valparna, var så rädd att förlora dem.

När jag kom till dem var Soya helt apatisk. Ringde och väckte både Petra och Helena. Helena följde med mig till Strömsholm och Petra tog hand om Nisse och såg till att han fick komma till min kollega Helena. Färden till Strömsholm gick sakta på grund av vädret och på vägen dit ställde jag in mig på att förlora både Soya och valparna. Men under en kort stund under förmiddagen fick jag upp hoppet. Kanske skulle vi kunna rädda några valpar och Soya skulle överleva. Det är väl som de säger, hoppet är det sista som dör...

Men när Soya piggnat till så mycket att hon kunde stå och gå insåg vi fakta, hon var hjärnskadad, hon gick runt och runt i cirklar. När jag lyfte upp henne luktade hon på mig precis som hon förstod att vi kände varandra men hon visste inte hur. Troligen hade hon fått en stroke. Så det fanns inget att göra.

När hon skulle tas bort och veterinären kom in och fråga mig om jag var redo, jag tittade på henne och undrade för mig själv om det finns någon gång som man är redo för någon som det här, samtidigt som jag sa; ja det är jag. Vid ca 17.30 somnade Soya in i mina armar.

Jag tog de två valpar som levde med mig hem, skulle de överleva ett dygn eller så hade veterinären hittat Chihuahuatik som skulle valpa och ägaren erbjöd mig att komma med mina valpar till hennes tik. Oddsen att få en valp som är så mycket för tidigt född är inte stor – men det fanns en liten, liten chans. Hoppet steg, kanske skulle lite av Soya leva vidare i dessa valpar. På natten dog den ena valpen. Dagen efter verkade dock den andra lilla tiken rätt så pigg. Vid lunch hörde tik-ägaren av sig och sa att jag var välkommen att komma. Hoppet steg igen, kanske denna lilla varelse kunde överleva. Men då började hon få svårt att andas och jag fick ta ytterligare ett fruktansvärt beslut, att avliva henne.

Jag förlorade.
Min Soya var borta och hennes sju valpar.

Kärleken till ens hundar är så stor och att på en och samma gång förlora åtta stycken blev lite mycket för mig, visste inte att jag kunde gråta så här mycket.

Ett stort tack till er som hjälpt och stöttat mig det här dygnet och ett jätte, jätte tack Helena för att du följde med mig och var med mig hela dagen.

Du fattas mig!