Norrland i mitt hjärta!

3865 km har jag kört på denna resa - och ännu mer minnen har jag med mig hem. En resa som jag sent kommer glömma.

Mitt första stopp var på Cefeus kennelläger. Stannade där i tre dagar och fick kanonbra träning i härligt sällskap. Ett extra tack till Pia som så hjärtligt välkomnade mig till deras läger. Och Kim för allt hjälp i söket! Regnet öste ner men det var kanontrevligt!

Sen bar det av mot Kalix i norr för att se norrland och hälsa på Lars! Och vilken vecka jag fick - minnen jag alltid kommer ha med mig. Önskar jag kunde stopp in dem i liten ask och öppna ibland för att bara njuta!

Fick reda på av min mamma att min morfar kommer från Gällivare, vilket jag märkligt nog inte visste. Men kanske var det därför jag lämnade en del av mitt hjärta i Kalix och Norrland när min resa sen bar mig vidare för nya äventyr.

Några fokuserade deltagare på kennellägret!

Minns ej hennes namn, men ack så charmig liten dam!

Cefeus Kaiser Styx som imponerade stort på mig!



Så åkte jag till Kalix och Lars, Lina, Sid och Sira på Hallonstigen!

Sid som är en Alaska malamute, vackrare hund får man leta efter!

Grillning nere vid älven. Livet kan vara värre...

Lars dotter Lina. Tog inte henne lång stund att linda mig runt sitt lillfinger. Underbar liten flicka som man bara var tvungen att falla pladask för.

Lars hund nr 2. Jämthunden Sira som till hösten ska få visa vad hon går för i de stora skogarna i norr.

Kaffe är inte bara kaffe. Kan lova att det här kaffet är det godaste jag smakat. Funderade senast här hemma ikväll om jag skulle kolla upp var jag kan skaffa mig en sådan här kaffepanna :) Lite charmigt att inte ta med sig termosen utan göra en brasa och ta med pannan... Jag är nog lätta att imponera på ibland...

Kul liten båt. Han har en våtdräkt och plaskar sig fram.

Det här livet njuter jag av, så en bild till på hur härligt vi hade det.

Tror klockan är en bit efter elva här. Solnedgång i Kalix!

Lars insåg nog rätt snabbt att jag älskar solnedgångar. Så en kväll körde vi iväg en massa mil på små grusvägar och kom fram till ett fantastiskt vackert område, lagom för att jag skulle få min solnedgång! Ännu en gång – tack Lars!

Vackert så det tar andan ur mig!

En solnedgång är vacker var den än är. Men kanske är de lite mer magiska i norr.

Tog en dag själv för att låta Lars jobba utan att jag var i vägen hela tiden. Åkte till Haparanda (trist stad, därav inga bilder). Men åkte sen till Kukkolaforsen en bit från Haparanda.

En båt som jag inte skulle vilja sätta mig och åka ut i Kukkolaforsen...

 Det var gamla byggnader kvar runt fallet som man kunde kika in i. Charmigt och gammal. Lilla Olle fick ställa upp som modell.

Stod ett tag och studerade denna gamla man och klurade på vad han gjorde med sin långa hov. Kallas hovfiska lärde Lars mig senare. Kostar 50 kr på år att vara med i föreningen för hovfiske vid Kalix, brutalt dyrt ;)

Inne i en av fiskbodarna. Forsen syns i fönstret.

Och så härliga Lars som varit så underbar och visat mig så mycket av vackra Norrland under min vistelse där uppe!

Älgfarm i Kalix. Sira får kika på älgar så hon vet vad hon ska leta efter  i höst :)

 Mäktiga djur. Den största tjuren på älgfarmen ska vara med i film, där tomten byter ut renarna mot en älg som ställer till det rejält för tomten.

Så en bild till på Sid, bara för att han är så läcker och charmig!

Jockfall! Mäktigt!

Jag springer runt och fotar och de väntar på mig.

Vackra Sid!

Charmig Sira!

Vi åkte upp för en lång backe till en dansbana som har den här utsikten. Minns tyvärr inte namnet. Men oj så vackert det var, tog andan ur mig!

Så har jag lämnat Kalix och Lars och är här på Loussabacken i Kiruna. En skidbacke med makalös utsikt.

Körde sen vidare mot Abisko där jag skulle spendera natten. Måste åka och fjällvandra någon gång. Underbar natur. Kan bara tänka hur fint det är i höstfärger.

 Då Lars var tvungen att jobba och inte kunde följa med mig till Lofoten åkte jag själv med hundarna. Men mycket snurrade i huvudet när jag gav mig av och ensamheten gjorde inte att det snurrade mindre. När jag kom fram till Abisko och vandrarhemmet tog jag en promenad utmed Kungsleden och fann den här stenen. Kändes lite passande för stunden...

 Mina trogna följeslagare som följt med mig och utan vidare infunnit sig att komma till nya ställen, nya hotell, nya vandrarhem varje dag. Olle gillar inte att åka bil, så jag tror han är den av oss som är glad att vara hemma. Nisse har njutit av livet och bitvis betett sig som han vore unghunden i sällskapet.

Försökte mig på att gå till en Trollsjön som ska vara knallblå och ha väldigt klart vatten. Men förvirrad som jag är stannade jag bilen lite fel. Men vad gör väl det när det ser ut så här!

 

Vattnet är så klart. Tyvärr lyckades jag inte fånga det på bild. Men klarar vatten har jag inte sett, inte ens i våra vattenkranar. 

Lärde mig lite om Norrland jag inte visste. Man har lite förutfattade idéer ibland. Norrlänningar är inte dryga. De jag träffade var i alla fall fantastisk trevliga och så vänliga mot mig. Pratglada och lättsamma människor som var väldigt lätta att tycka om. Myggen kan man överleva. Lite värre med bromsarna, de är nog korsade med Jas-plan... Jag tror också att om jag bodde i Norrland skulle jag stressa mindre och må bättre, inte utan att man får sig en tankeställare över sitt eget liv...

Jag kan bara hoppas jag kommer dit snart igen. Vill uppleva vintern och mörkret nu när jag sett ljuset. Norrsken vore en dröm att få se i verkligheten. Norrland i höstfärger. Ishotellet. Ja, listan kan göras lång.

Det var i alla fall inte svårt för mig att bli kär i Norrland...