Det gjorde ont

Att springa blir lättare och lättare för varje vecka som går. Bitvis tänker jag inte alls på att jag springer utan låter tankarna flyta iväg någon annanstans. En härlig känsla som ger en bra start på dagen – men också farligt.

Jag har klena vrister som jag lätt stukar. I en nerförsbacke med bra fart med rätt så långa kliv och med tankarna någon helt annanstans, missade jag stenen. Klev med fullkraft ner snett på den och olyckan var oundviklig. Foten stukades kraftigt och jag flög framåt och skrapade både händer och knän. Det gjorde så ont och att sen stappla hemåt drygt 2 km var inte speciellt underhållande. För varje steg kände jag hur foten svullnade mer och mer.

På lördag ska jag tävla med Nisse, vilket innebär att jag måste kunna springa i skogen iförd mina Lundhagskängor, vilket känns långt borta just nu. Lite deprimerad över att mina nya springbyxor gick sönder är jag också, det var andra gången jag hade dem.

Nisse har fått agera fotomodell här på jobbet. Inte lätt att sitta still med en godis på näsan, sa Kelpien.