Imponerad av min lilla Chihuahua

Helgen har jag (som vanligt) spenderat till största delen i skogen. I lördags fick jag även för mig att prova på ett av mina mål jag har – nämligen att orka springa hela milen i Kisäng. Det är en tuff mil med nästan bara stigar och många backar. Det är ett tag kvar till jag fixar hela milen utan att gå i någon av backarna, men jag sprang nog cirka 8 km av rundan, vilket jag är riktigt nöjd med såhär långt. Det var inte så länge sedan jag bara orkade springa cirka 200 meter i ett sträck.

Något som slog mig när jag sprang är hur fantastisk min lilla Chihuahua är. Jag glömmer lätt bort hur liten hon är. Utan vidare hänger hon på allt jag hittar på. Vi går ialla väder, springer tre dagar i veckan ca 5-7 km. Hon hänger med när jag spårar med Nisse i all möjlig och omöjlig terräng. Går jag genom väldigt risig terräng är hon en klippa på att hitta vägar där hon tar sig fram. De dagar jag tränar för fullt med Nisse ligger hon snällt i bilen och väntar. På vintern stoppar jag om henne med en dunjacka för att hålla värmen i en kall bil. I timmar ligger hon helt still, misstänker att hon förstått att om hon rör sig släpper hon ut värmen.

Ska man ha en sällskapshund så får jag nog säga att en Chihuahua är ett bra val. De hänger med på promenaderna, tar ingen plats, de får plats i en väska ifall man går på en marknad eller liknande där det är massor av folk. De är lättlärda bara man ser till att ha ett bra ledarskap på dem. Ser man till att vara rätt så bestämd från de att de är små, (de är envisa och vill gärna bestämma och blir då trista hundar som gärna ger ett tjuvnyp), så får man en härlig liten kamrat som inte tar någon yta alls...