Jag letar brister – gör du?

Tabula rasa – ett oskrivet papper. Lite så är den lilla valpen när den kommer hem. Vi kan till stor del påverka hur valpen kommer att vara som vuxen. En av de uppfödare jag haft genom åren sa en gång till mig att jag får 25% av henne, resten gör jag själv. Och ja, det är något jag kan hålla med om. En del saker kan vi inte påverka, färg, form, grundmentaliteten. Men när det kommer till mentalitet så kan vi utveckla vissa delar åt olika håll – till bättre eller till sämre.

När vi köper en valp har vi ofta en tanke, en bild, en önskan hur vi vill att vår hund ska utvecklas och bli som vuxen. Vi vill kanske att den ska bli en tävlingshund i någon gren, bli en härlig familjemedlem etc.

Ingen är perfekt! Alla har brister! Och det behöver vi jobba på för att bli bästa möjliga. När vi går på en intervju får vi ofta säga tre bra saker och tre negativa saker om oss själva. Vet vi våra negativa sidor – är det säkert också något vi försöker jobba på och förbättra, för att bli en bättre person/medarbetare. Samma sak på en hund. Alla hundar har brister, jobbar vi med dem blir hunden bättre. Det är viktigt att vi kan se brister i våra hundar, utan att ta det på ett negativt sätt. Utan se det som en möjlighet att få en chans att försöka utveckla och förbättra istället.

Så jag letar för fullt brister i Måns men lika mycket starka sidor. Vad behöver jag jobba mer med för att få honom att bli så bra han bara kan bli. I dagsläget vet jag att han brister socialt, han är försiktig i nya miljöer, vilket jag ser som både bra och dåligt. Han är försiktig men kommer snart över det. Han är envis hund, väldigt mycket typisk Working Kelpie, saker och ting ska vara på hans sätt när vi tränar. Är vi ute och det kommer störning av människor som pratar eller liknande släpper han och ska skälla istället för att fortsätta fokusera på mig. I leken gillar han att leka, men saker som ligger på marken är ointressanta för honom. Det här är de saker jag noterat såhär långt och kan börja jobba med.

Hans positiva sidor är att han är glad i lek, mycket kamp. De människor ha känner blir han alltid glad att se. Påhittig, arbetsglad, känns som en trygg individ i grunden. Självständig, kramgo och sover gott och länge på nätterna ;)

Så vad gör jag nu för att bygga upp min hund brister. Jo, när jag kan så låter jag Måns leka med andra människor i olika situationer och ser till att det blir en positiv upplevelse för min lilla valp. Är på olika platser och "tränar", ser till att inte låta honom fullfölja när han för för sig att skälla på något runt oss. Där har jag tur att leken finns och kan få honom att byta till den aktiviteten istället. Jobbar mycket med leken, både i vanlig lek och i samband med små enkla övningar som i framtiden ska bli ett upplet.

Två små filmer på vad jag pysslar med just nu. En liten lekfilm. Den andra är min uppstart på upplet, där jag också vill att han ska få upp intresset att ta saker som ligger still, vilket är en av hans svaga sidor.

Jobba på brister, då blir de kanske inte längre brister!

En kort tid

Valptiden går så fort. Plötsligt är den bara förbi och man står med en gänglig unghund. Den lilla bedårande söta valpen har vuxit upp. Jag älskar att ha valp. Visst är det mycket pass och pyssel för att få ihop vardagen. Men så mycket glädje. Att se de små utvecklas är fantastiskt.

Jag gör mycket med mina valpar, älskar att träna och se hur de tar upp nya saker. Inom träningen lägger jag mest tid på att få bra belöningar, en följsamhet och att den förstår att man jobbar för belöningarna, shaiping. Detta för att få hunden att själv försöka lösa sina uppgifter och bli aktiv och delaktig i träningen, lägga en grund för kommande års träning. Inte så viktigt vad vi gör utan att han tycker det är kul och lär sig uppskatta att träna med mig. Också ett härligt sätt att bygga relation med sin lilla valp, en stund av lek och skoj med sin nya matte/husse är aldrig fel.

Men det härligaste jag vet med valp är att vandra rakt ut i skogen utan att följa stigar och vägar. Om vädret tillåter tar jag med mig kameran. Strosar sakta och stannar ibland upp på en fin plats, sätter mig där och tittar på hundarna. Har ofta en boll eller liknande med mig och leker lite. Blir aldrig några längre sträckor men kan vara ute en stund om vädret tillåter. Jag vill att mina hundar tidigt ska lära sig att röra sig i terräng, träna sin balans, använda hela kroppen och få njuta av att vara i skogen. Ibland tränar vi på att gå balansgång på fallna träd. Brukar lära dem att gå på en stam som går uppåt för att sen stanna och låta mig lyfta ner dem – enkelt som valp – och man lär dem att inte hoppa utan vänta på att bli nerlyfta. Smart att ha om de blir rädda för stegen som vuxna. Så vi njuter av skogen så mycket vi bara kan och vädret tillåter såhär års.

Här lite mer bilder från våra senaste två turer i skogen.

Be serious!!

You got a hunting Cocker – so you must be serious, very serious, in your training – your cocker just want's to play !

I måndags var jag på lydnadskurs för Valentina Balli, VM-vinnaren från Italien. Väldigt rak i sin kommunikation och förstod på de som varit och lyssnat på henne i helgen att ibland högg hon vid fotknölarna. Lite mer europa-temperament kanske, här i Sverige lindar vi ju gärna in saker och ting i ett litet paket med rosa rosett på ;)

Nu var jag bara en dag och lyssnade på hennes tankar runt hundträning. Men tycker det skiljde sig en hel del tycker jag från de flesta jag lyssnat på. Hon är väldigt ärlig och rak i sin träning gentemot hunden, "lurar" aldrig hunden i sin träning. Hon anser att träning ska vara kul, både för hund och förare. Men har ändå en väldigt hög seriositet och allvar i sin träning. Var noga med att aldrig belöna en hund som tänker belöning. Hunden ska tänka uppgift, inte belöning. Hunden ska ta sin uppgift på allvar och inte fjanta runt och tänka på leksaker och annan belöning. Som hon just påpekade med min cocker, att han helst vill leka och vara pajas istället för att ta sina uppgifter på allvar.

Valentina var också väldigt noga med vilket "mood" hunden var i. Intensitet var verkligen hennes ord, hon sökte intensitet i allt och med det fokus. Jag kan nog säga att jag pratar för många när jag säger att vi gärna "curlar" våra hundar, och det kan man säga att Valentina inte gjorde – de fick jobba och när de jobbat bra, fick de bra belöning. Hela tiden jobba för att få hunden att prestera mer och mer.

Jag valde att blanda annat ta upp fart och på det fick jag svaret att jag har för dåliga ingångar, sista biten. Att om jag jobbar så han har en första tanke att komma in fot och göra det fort, kasta sig in, lovade hon att jag kommer ha bra fart in i alla mina moment.

Sen visade jag en apporteringsdirigering och tog upp att Jabba gärna tar mittenapporten och verkar här inte riktigt bry sig, utan tar rättning och jag upplever honom nöjd med det. Alltså ingen önskan från hans sida att faktiskt alltid göra rätt på första. Valentina påminde igen om "playfull breed". Föreslog att jag skulle ställa honom vid konen och skicka honom till targets vid sidan för att bygga upp en bättre vinkling från konen. Sen sa hon också att hon låter den som lägger ut apporten vara glad och uppmuntrande mot hunden när de lägger apporterna på "hörnen" men säger typ usch och nej när de lägger mittenapporten. Hon sa också att här fick de vara så tydliga att man såg att hunden verkligen sjönk ner och inte gillade det.

Har i några dagar testat detta, inte så mycket som hon föreslog. Men när jag är själv och tränar och lägger ut apporter har jag visat honom och "hetsat positivt" på de på hörnen och sagt en nej o usch när jag lagt mittenapporten. Och vad som är att Jabba börjar lära sig momentet eller Valentinas förslag vet jag ej, men samtliga har varit rätt sedan kursen.

Bilder!

Njuter av att ha en liten valp hemma. Tuggar, biter, skäller, bråkar med Jabba, måste kissas ofta, hänger i mina byxor, tuggar på mina tofflor och är helt bedårande söt.

Alltid lika spännande när man får hem en valp. Mycket påverkar vi själva hur den kommer att bli i framtiden, men personlighet och vissa mentala bitar kan vara svåra att påverka. Förhoppningsvis ska denna lilla ljuvliga krabat vara vid min sida i många och vi ska få många härliga minnen tillsammans.

Tyvärr är det kallt ute vilket gör att man inte kan vara utomhus så länge med en liten valp. Men lite korta stunder har vi varit ute på upptäcktsfärd och jag har haft med mig min kamera.

Vad förmedlar vi till hunden?

Det var en grådisig dag och rätt folktomt på hundklubben. Värmde upp lite och hade bestämt lägga en hel del fokus på apporteringsdirigeringen - ett svårt moment för min lilla cocker Jabba. 

Jag skickade ut Jabba till konen för att sedan skicka honom mot den vänstra apporten - han väljer att vända rakt bak mot mittenapporten. Då ropar jag NEJ... Han stannar och vänder sig mot mig och ser ut som något katten dragit in.

Jag går till min lilla fantastiska cocker, låter honom hoppa upp i min famn, pussar på honom och muttrar ”vi går och tar en kaffe med Susanne istället”. 

Jag använder sällan ordet nej i träning, men det händer - men det är inte negativt betingat. Hur mina hundar tar det beror på tonfall och känslor bakom ordet.

Men den här grådisiga dagen var jag ur form - sorgen över Hugo slet i mig. Hade jobbat mycket och var därför också trött – och det lös igenom i min träning. Jag har arbetsglada hundar som gör det jag lärt dem. Jabba har, som alla hundar, saker han har svårare för, och det är min uppgift att lära honom - med tålamod och glädje – det ökar mina chanser att få exakt det utförande jag önskar. Jag har ingen rätt att lägga min frustration på honom – han gör sitt bästa/det jag lärt honom.

I min träning vill jag ge mina hundar ett starkt självförtroende – vill att de ska vara helt säkra på att de gör momenten på absolut bästa sätt, vara riktigt stolta över sina prestationer. Genom att jobba för det tycker jag man får en härlig attityd och go känsla i hunden. Våra hundar läser oss och känner av våra känslor – viktig att komma ihåg när man tränar. Det är inte att man behöver som jag gjorde - använda ett hårt nej. Utan känslan vi har när vi tränar, är vi inte nöjda känner hundarna det och det kommer spegla av sig i dem och deras utförande och vilja att jobba. Om de inte gör som vi tänkt är det vi som får göra annorlunda så hunden förstår.

Det finns en mängd olika "metoder" att följa när man ska lära sin hund något – jag tror på det som för mig ger bästa resultatet, så länge det är positiv träning såklart. Min åsikt är att det inte, i de flesta fall, är metoden i sig, utan hur man utför den, som avgör resultatet. Viktigt är också att man tror på sättet/metoden man valt – då gör man det helhjärtat och har uthållighet, för det mesta tar tid och mycket träning, både kvalité och kvantitet!

Så denna grådisiga dag plockade jag undan alla prylar på plan. Tog min lilla cocker och mitt risiga humör och tog en kopp kaffe med Susanne och Wira i stuga istället. Dagen efter och dagarna därefter har jag sett till att min lilla ”Jabba den förträfflige” fortsätter vara säker på att han stjärnan på lydnadsplan – att han är Jabba den förträfflige på alla sätt och vis!

Vilken valp!

Han tittar upp på mig med sina små vakna ögon. Jag småskrattar och ler åt din lilla krabaten i mitt knä. Samtidigt rinner tårarna då sorgen över Hugo slagit till igen. Sorg och förtivlan över det som varit blandas med glädje och förväntan, jag kliar den lilla på magen och lovar honom att snart sluta gråta över det som inte finns kvar och istället glädja mig över det som finns i mitt liv.

Den lilla krabaten är Måns, min nästa Working Kelpien – valpen jag har valt. Att välja valp är som att köpa grisen i säcken tycker jag. Jag gillar Vallmyras hundar överlag och har träffat flera valpar efter tiken, därav mitt val. Måns är liten och söt, är inte den som är mest framåt i kullen, men tystast (rätt så gapiga syskon) och är en go och glad liten hund som glatt leker med mig och inte har något emot att krypa upp i knät heller.

En uppfödare sa till mig en gång att du får 25% av mig och 75% skapar du själv. Jag tycker det ligger mycket i det. Tabula rasa – det oskrivna bladet, lilla valpen vi får hem. Visst finns det saker som vi inte kan påverka, men den hund med flest och bäst tävlingsmeriter är kanske inte alltid den bästa hunden.

Alltid lika spännande att få hem en ny liten valp, även om jag i dagsläget önskat att det tagit några år till. Förlusten av Hugo sliter fortfarande i mig och lilla cockern Jabba är bara drygt två år gammal, så det var inte länge sedan jag hade en liten valp hemma. Men ibland blir det inte som vi tänkt – men jag är ytterst tacksam att det fanns en valp jag fick boka och snart hämta hem. Tror det kommer bli riktigt bra med lilla Måns.

Har fördelen att bara ha runt en timme till Vallmyra Kennel så Ragnhild får stå ut med en valpköpare som har en förmåga att dyka upp titt som tätt för att umgås med sin lilla valp.

Bilder nedan: Bruna kelpie är pappa Jerry, svarta är mamma Fina och såklart lilla härliga Måns!

Tre blev en...

En sen kväll för ungefär ett halvår sedan kramade jag om dig och tänkte; att man kan älska en hund så mycket. Hade avlivat min gamla Nisse den kvällen och var väldigt ledsen. Tanken på att en dag behöva ta bort dig också skrämde mig. För skulle det hända nu, tänkte jag, skulle jag nog gå sönder.
Muttrade för mig själv – skärp dig, det dröjer, vi har många år tillsammans du och jag!

Sommaren gick och vintern kom krypande och en kväll stod jag på verkstaden för att få däcken bytta när jag fick samtalet ingen hundägare vill ha.

– Vi beklagar verkligen Lena, han kommer alltid att ha ont, det finns tyvärr inget att göra för honom.

En enda mening, så kort, men så avgörande.

Plötsligt var det bara jag och Jabba – tre blev en...



De senaste veckorna vet jag inte hur många gånger jag försökt trycka bort hur jag känner. Har även försökt intala mig själv "det är bara en hund...". Och det vet ju de flesta – att så är det inte för oss hundägare. Hunden är i så många fall en bästa vän, en vän som alltid finns där, utan att döma, utan att ställa krav.

Tabula rasa – oskrivet blad. Det är våra små valpar när vi får hem dem. Sen formar vi dem, men det är personligheten de har med sig som gör dem så speciella för oss. Hugo var en stark personlighet. Inte en självklar tävlingshund, knepig på många sätt, men en riktig hjärtehund.

Hundar är min hobby, en hobby som tar mycket tid. Hundägare som tävlar och tränar sina hundar planerar en stor del av sin fritid efter hundträningen, man åker på kurs, har hela träningsdagar med hundkompisarna. Går man på tjejmiddag kan man ge sig på att samtliga där är hundnördar. Man har ett liv med sin hund.

Genom mina hundar har jag skrattat, gråtit, planerat, upplevt så mycket, rest, träffat nya människor och skaffat nya härliga vänner. Jag har fått chansen att utvecklas, bli bättre, sätta upp mål och nå dem. Hundarna berikar mitt liv på så många sätt. Jag gör upp planer. Hugo och jag han med ett SM i lydnad, missade starten på SM då jag trodde att jag inte skulle komma med som andra reserv. Men tröstade mig med att det kommer fler år – det gjorde det inte.

De som alltid ställer upp, oavsett om det är matte som vill leka modefotograf, långa träningsdagar eller bilfärder som gått över stora delar av norden.

De är om  möjligt alltid med mig. Väntar, följer, håller mig som sällskap. Här ungefär 800 m över havet i Nordnorge sommaren när jag jobbade i Fauske.

När jag tog bort Nisse hade jag tänkt på det en längre tid. När dagen kom där det var det dags att säga farväl hade vi haft ett liv tillsammans och han var gammal och hade fått ont. Bearbetningen av sorgen att behöva ta bort en gammal hund börjar långt innan den dagen kommer, vilket gör tiden efter lite lättare.

Men chocken att behöva ta bort en ung hund plötsligt, det har varit för mig väldigt svår.
Jag har haft svårt att acceptera det, men jag har sorg, riktig sorg över Hugo. Ska jag se på det psykologiskt så har jag tagit mig igenom chockfasen och reaktionsfasen och har väl trampat in på bearbetningsfasen. Det märkliga är att jag faktiskt på något sätt skäms över att jag är så ledsen över att han är borta, vilket jag tror också gör att det blir svårare att släppa. Jag försöker skjuta bort hur jag känner. Jag är trött på att vara ledsen, trött på att vara välmående och glad när jag kliver av jobbet för att sen sätta mig i bilen där tankar får snurra fritt – och pang där kommer den, sorgen, den förbaskade sorgen, och tårarna med den.

Hugo var också terapihund – med ett hjärta av guld och ett behov av att vara till lags var han perfekta terapihunden, så lätt att älska.

Fotografering av en kompis barn som ville vara på bild med mina hundar. Nisse och Jabba fick man ropa in när de skulle vara på bild. Hugo var där barnen var.

En annan del som också gjort det hela tungt är min Cocker Jabba – han letar efter Hugo. Viftar på svansen när han ska in i bilen om luckan är stängd. Är luckan öppen och han ser att det är tomt, viftar han inte på svansen. När vi kommer hem går han direkt och lägger sig på de platser som Hugo brukar ligga.

Bästa vänner. Hemma låg alltid Jabba där Hugo låg, gärna på Hugo.

Den 1 januari hämtar jag lilla WK-Måns. Har i allt ändå haft en fantastisk tur att det fanns en kull valpar där jag tycker att föräldrarna är riktigt bra. Så Måns är en valp jag skulle valt även om jag skulle gjort ett mer planerat valpinköp – och det känns bra. Så nu ser jag och Jabba fram emot att Måns ska komma och liva upp vår tillvaro. Jag får en Kelpie och Jabba en polare att ta hand om.

Men fram tills dess får jag nog acceptera att jag just nu känner det som om ett lager blivit avskalat på mig. Låta mig själv sakna Hugo och acceptera att det kommer ta tid och stå ut med att när jag låter tankarna spela fritt kommer sorgen och då även gråtandet, vare sig jag vill eller inte.  Fortsätta ha snorpapper i bilen och på soffbordet.