Händelserikt!

För det mesta sitter jag framför min dator. Men en av fördelarna att vara på ett litet företag är att man har varierande arbetsuppgifter och får hjälpa till där det behövs. Där har min fotografering visat sig vara en lite guldgruva för min del!

Denna gång var det hockey och dans som stod på mitt fotoschemat. På förmiddagen på onsdagen åkte jag med chefen och Curre Lundmark till Globen för att träffa VM-generalen för Hockey-VM. På eftermiddagen körde samma liga + skrivbenten Josefin till Oskarshamn för att träffa Pelle Mårts (förbundskapten för Tre kronor) och se landskapen mellan Sverige och Slovakien. För att sen efter matchen åka vidare till Växjö för att på torsdagen följa med Pelle några timmar i hans jobb.

Vi intervjuade honom och sen fick vi hänga med när han skulle shoppa lite och på stan hann vi med en fika för att senare åka till arenan i Växjö där de skulle ha genomgång av gårdagens match, upplägg och sen träning.

Ibland när jag hamnat någonstans med jobbet blir jag lite förvånad hur jag hamnade där. Jag vid det här laget fått träffa och fotat många av världens största hockeyspelare. Chefen gjorde sig lite rolig över mig, vid morgonkaffet med Pelle Mårts, att jag är så ointresserad av hockey och inte har en aning om hur kända vissa spelare är. Men är man inte hockeyintresserad så är man inte. Men desto fler jag träffar av dessa hockeyprofiler, desto mer imponerad blir jag, då de flesta är enormt ödmjuka och ger så mycket av sig själva. Pelle, Michael "Poppe" Popovic och Curre som jag umgicks med denna dag är inget undantag på den fronten.

På fredagen åkte Josefin och jag upp mot Stockholm på eftermiddagen för att få följa med bakom kulisserna på Let's dance. Att vi följa med och göra ett reportage därifrån har vi Tony Irving att tacka för allt. Han fixade in oss och visade runt och såg till så inte bara jag fick sitta på fotografbänken utan även Josefin (finns regler att journalister endast får vara i pressrummet under sändning). Så man lugnt säga att vi hade en riktigt rolig kväll.

Det har varit hektiska långa dagar, men ack så roligt det har varit!

Dags för Sverige att spela mot Slovakien i en fullsatt arena i Oskarshamn. Även en som jag var imponerad av stämningen i hallen, trots att hockey inte direkt är mitt största intresse. Men vet i alla fall att målvakten på bilden normalt spelar i Modo, Curre tyckte jag skulle maila den till Foppa.

Då hockey inte är det jag finner mest intressant glider mina ögon runt på annat. Söker efter något att fota – och se vad jag fann! Kolla killen som gastar. Han höll full låda hela matchen och fick igång hela publiken bitvis, och det var ca 2500 pers i hallen. Helt klart mer underhållande än matchen bitvis.

Fika i Växjö med Poppe, Pelle och chefen Dala. Bilderna från omklädningsrummen spar jag till artikeln och mitt privata album ;) Spenderade rätt många timmar med dessa tre. Och Pelle som ser så sträng och ärligt talat lite trist och grinig ut när han står i hockeybåset, är verkligen en härlig och underhållande person, stor skillnad på privat- och jobbpersonen i hans fall. Han beskriver sig som trist, men jag skrattade rejält dessa timmar åt historier som han och Poppe bjöd på – så där är han lite fel ute.

Så var det fredagskväll och ishallar, hockey, förbundskaptener och vältränade hockeykillar i omklädningsrum är utbytta mot dansare i glitter, dyra klänningar och i höga klackar.

Vad som slog mig direkt vi kom dit är hur litet det är. Allt ryms på en väldigt liten yta. Ser ju rätt stort ut i TV-skärmen. Tänk vad man kan fixa med en kamera eller som i det här fallet, flera stycken.

Ett stort tack till Tony som tog oss med. Är svag för människor som möter mig en stor bamsekram och med ett leende som smittar av sig. Man kan inte låta bli att älska Tony – han är ljuvlig!

Oscar Zia dansar med Maria Bild.

Ja, hon behöver väl inte presenteras. Blev förvånade över hur lång hon är. Och nog den enda som verkligen gillade oss fotografer. Poserade hela tiden för alla pressfotografer som ville fota henne. Jag pratade bara kort med henne innan showen när jag fotade henne och Tony. Vet att Josefin lyckades få en intervju med henne senare. Hon var den som journalisterna jagade mest.

Såg inte förra Let's dance. Men förstod att Robban skärp till sig till det här avsnittet. När jag var bakom i en av pauserna i deras lilla greenroom, trampade de mesta av dansarna runt. Men Robban han gjorde armhävningar. Men iof Erik stoppade sina händer i sina skor och ställde sig sen på händer och trampade runt med händerna i skorna.

Sofia Wistam. Inte lika glad i all press som ville fota henne. Det söta smilet är väl intränat förstod jag. Var nog rätt trött på oss som det blixtrar om...

Så led denna kväll mot sitt slut. Jag fotade lite till men gav mig sen till pressrummet hämtade jackan och gick ut och ville tillbaka till lilla lugna Nyköping ;)

 

Men först var jag ju tvungen att ta en bild på Snygg Erik på vägen ut till min kära Mazda, där jag väntade in Josefin som ville mingla och intervjua lite till bland kändisarna innan vi styrde hemåt efter en häftig kväll!

 

 

Semester!

Så var man då hemma från en härlig vecka i Spanien. Sol och hyfsad värme. Tyvärr var veckan inte så varm som den kan vara vid den här tiden på året. Men vad gör det när solen ändå är framme och ibland värmde riktigt mycket. Att inte behöva stiga upp i ottan. Springa en runda innan frukost utan att ha en tid att passa. Och äta god mat i massor och få umgås med mina härliga föräldrar vilket det inte blir så mycket av när jag numera bor i Nyköping.

Det var tio år sedan jag var där senast. Helt otroligt egentligen med tanke på att jag bor vid Skavsta och de har en underbart hus vid havet. Får se till att ändra på det!

Bilderna är sisådär då de alla är tagna med min iPhone, lämnade min stor kamera hemma. Skulle kvickt stigit över gränsen på 10 kg i handbagage som Ryanair har.

Huset vid havet! Och så pappas kära Suburban – en bil som inte riktigt passar i Spanien där de flesta verkar köra småbilar och parkeringar, parkeringshus och vägar är anpassade efter det.

Usikt från balkongen på andra våningen.  Husen här ligger utmed en bergskant och det är väl 100 m ner till havet. Klättrade ner där en morgon för att springa utmed havet. En klättring som kändes i benen. Men höjden ger en slående utsikt.

Utanför bilden till höger ligger en fyr. Området heter också El Faro som betyder just Fyren.

Är nu intill fyren. Bostadsområdet till vänster i horisonten Alicante.

 Morgonens löprundor gick i området intill som jag tror är ett naturreservat eller något. De får i alla fall inte bygga där. Ett härligt område med massor av småvägar och stigar och så klart underbar utsikt.

Larver påväg att hitta ett hål att krypa ner i för att sen bli vita fjärilar. Men i denna form riktigt farliga. De kan skjuta iväg "håret" upp till en meter och göra rejäl skada. En liten hund kan dö och om en människa blir utsatt är det bråttom för de förlamar och hudområden kan dö. Hundar som kliver på dem och sen slickar tassarna när de kommer hem får ofta amputera sin tunga.

Liston, mina föräldrars rottweiler som fick hänga med mig på promenaderna. Skrattade gott åt den "tuffa" rottisen som inte var glad när jag ville ner och kolla en gång under jorden i gamla militärbunkrar. Fick dra honom med mig ner i gången. Var ju för feg att gå ner själv...

I hans smak så var nog våra promenader lite för långa för en rultig smålat rottis. Lätt utslagen på sin favvoplats i huset – där han har full koll över vad som händer i köket!

När det förfaller

Jag har alltid varit lite fascinerad av stora ladugårdar. Vet inte varför, men noterar alltid om jag ser en extra stor ladugård. Gärna varianten som är på tre plan och framförallt de som har som en liten väg upp till översta våningen. Kanske jag har en inre dröm om att få bo i en renoverad ladugård. Att bo i en riktigt bonnig gammal byggnad men med de moderniteter som finns idag, historia möter nutid. Men något speciellt är de med de gamla stora ladugårdarna.

I Jönåker fanns en sådan ladugård för många år sedan. Nu är det bara ett skal. Vissa delar har donerats och har använts som scenografi i teatermusikalen "Hjälp sökes" på Orionteatern i Stockholm. Då vi kommer skriva om just den teatern i en kommande Succé Sverige tog jag vägen förbi för att fota ladugården. Gick rätt länge där och kikade och kunde se framför mig hur magnefik den måste varit i sina glansdagar. Så synd att de bara låter det förfalla

Enligt ryktet har ägaren bara struntat i det för de vill inte hyra ut husen för risken att få gnälliga hyresgäster som inte vet vad det innebär att bo nära åkrar som plöjs och gödslas. Men en alldeles för tunn ursäkt anser jag, om det är fallet. Det är historiska byggnader som borde få finnas kvar – inte förfalla.

På vägen ner mot ladugården finns det här huset, kanske några som arbetade på gården bodde här. Tänk vad fint det varit en gång i tiden. Nu bortom all hjälp. Vet inte hur det är idag, men för bara en kort tid sedan bodde de ändå någon här... Jag ser bara fukt och mögel framför mig...

 

Ett skelett! Men tänk vad fin den måste varit.

 

 Kolla in taknocken. Undrar hur många mer sådana detaljer som funnits tidigare innan allt började rasa.

Bredvid ladugården ligger det större boningshus. Får väl gissa att storbonden kanske bodde där. Även det ett skelett till hus. Sorligt. Dagens hus tycker jag aldrig riktigt når upp till den charm och gediget arbete som ligger bakom våra gamla röda hus och ladugårdar på landet.

Nu har han åkt

Nu har min fina Olle åkt. Ikväll går båten till Finland och han ska följa med sin nya familj till sitt nya hem i ett nytt land.

Påminner mig själv om att det är mitt eget beslut och att jag hittat ett fantastisk bra hem till honom hos härliga människor som kommer ta god hand om honom. Till och med kanske ett bättre hem än hos mig, vem vet. Om inte annat kommer han slippa åka så mycket bil som han så innerligt hatar och få chansen att börja om med bilåkande och lära sig att det inte är så farligt. Han är en hund som älskar alla och kommer snabbt anpassa sig i det nya hemmet. Där är det nog hans gamla matte som har svårare att vänja sig vid att vara utan honom och hans glada uppsyn.

Det svåra är att intala sig att det bara är en hund. För vi som lever med hund och har ett liv som innefattar mycket hund, ja då är hunden så mycket mer än en hund. Den är vägen till så mycket roligt. Man har så många roliga minnen tillsammans med mina hundar. Ofta när jag har som roligast och är som gladast är när jag gör något med mina hundar. Inte alltid pågrund av hunden, det ska jag erkänna, men det livet som kommer med att vara en hundmänniska. Alla roliga träningar och läger med härliga människor. Glädjen när man lyckats bra med att lära in något moment, en tävling där allt flyter som det ska. Alla gånger jag skrattat åt min knäppa clown-Olle – även dagar när jag varit ur form har han fått mig skratt med alla sina spratt och påhitt. Tidiga mornar när han hoppar upp i sängen och kryper upp när och drar en tung suck och somnar bredvid mig. Ja, jisses vad man älskar de små djuren.

Men påminner jag mig om, det är bara en hund och jag kommer älska min nästa hund också. Det var bara det att det här var inte planen. Vi skulle ha många roliga år tillsammans. Från den dagen han flyttade in här har jag älskat honom och tänkt att det här är den perfekta hunden för mig – och nu kommer han inte tillbaka.

Gamla Nisse ligger med ryggen mot mig där han ligger vid ytterdörren. Han vet att något är fel och att flocken inte är vad den ska vara längre. Han favorit är borta och jag har en känsla av att han just nu anklagar mig rätt kraftigt för det, med all rätt.

Idag är det tungt men imorgon blir det lättare. När jag sen får höra att allt går bra i Finland kommer nog allt kännas bra och rätt. Och jag kommer se tillbaka på våra minnen och tid tillsammans med värme och glädje. Men just nu finns det en mening som stämmer rätt bra in:

Du fattas mig, min goaste Olle.

 

Önskar Emma och Janne Mäkelä stort lycka till med deras nya hund – vet ju att det är en underbar hund de skaffat sig!

När vardagen blev en skräckfilm

För drygt ett år sedan. Satt jag här vid datorn och kikade på bilder jag tagit på min nya underbara hund. Han var i mina ögon nästan för bra för att vara sann. Halvt galen, mycket fart och alltid på väg in i nya galna upptag med lysande pigg ögon. Han är en hund som får mig att skrätta och bli gläd även när jag haft en dålig dag och är stressad och trött.

Funderade där jag satt och tittade på bilden vilket som skulle bli den svåraste nöten att knäcka i träningen med honom. Med min Nisse har det varit fria följet som alltid varit en svag länk i vårt program. Så, tänkte jag undrar om jag kommer ha något sådant med Olle. För som det kändes då hade han inga svaga länkar, han var bara helt underbar. Visst alla hundar har bra och dåliga sidor. Men de sidor jag såg hos honom som kanske inte var de starkaste var inget jag kände skulle störa mig. Utan någon jag med glädje kunde jobba med och se som roliga utmaningar istället.

Men så sitter jag här idag, framför samma dator. Och idag vet jag svaret på vilket som skulle bli det som jag ska få mest problem med – och inte var det något jag någonsin tänkt på. Han hatar att åka bil. Han blir inte illamående utan ångest är nog mer ordet. Den sekund jag tar in honom i bilen flyr stressen till nästan maxnivå och han börjar flämta häftigt och slutar inte förrän han kommer ut ur bilen. Trodde i min enfald när jag började inse att jag nog hade ett problem att det skulle växa bort inte öka i denna grad det gjort.

Man kommer emellanåt till en brytpunkt när man inser att man måste göra något att saker inte bara löser sig. Men min undran idag är om jag är för sent ute. Denna helg har jag insett konsekvenserna av av stressen och rädslan för att åka bil. Rädslor sprider sig och även på min Olle. Den glada obekymrade hunden börjar ändra sig. Han är försiktig, rädd för saker ovanför huvudet och denna helg även delar av väggarna i hallen där vi tränat. Absolut inte hela tiden. Men stressen ligger kvar och gnager och det lyser igenom mer och mer.

Så här sitter man med ett problem jag aldrig trodde jag skulle ha. Tanken att mina hundar inte ska gilla bilen har aldrig funnits i min värld. Bilen innebär ju att de får vara med och komma till roliga platser med rolig träning, bilen brukar för mina hundar vara tryggheten – inte skräckfilmen.

Är inte på min muntra sida denna kväll. Så någon extra tår fälls för denna ljuvliga hund. Olles mamma Meg som i julhelgen tragiskt gick bort endast 6 år gammal. Olle är på så många vis lik sin mor.

Min ljuvliga ljuvliga Olle!

Läcker släkt!

Har haft två härliga dagar med vallning och lydnad på schemat. Åkte ner till Halmstadshallen i onsdags för att där möta upp Lotta Larsson och Maria Winberg. De har båda syskon till min Olle och Maria har även numera kullens mamma Meg.

Jag var lite nyfiken hur Olle skulle reagera i en ny inomhushall. Vill gärna köra lydnad med honom och då måste man få det att funka även inomhus. Olle är inte världens tuffaste hund och fläktar i taket trodde jag skulle störa honom. Men stor eloge till min lilla goa hund. Han skötte sig så fint.

Jag har inte tränat mycket senaste tiden, mörker och för många timmars jobb gör att orken inte riktigt räcker till alla gånger. Så jag måste säga att jag är imponerad av min hund. Höll ihop så fint även om jag tränat så lite med honom.

Riktigt kul var det också att dessa två dagar få se så mycket av två av hans syskon. Det finns många likheter. Måste säga att jag tycker hela den här kullen verkar riktigt trevlig på alla sätt och vis. Goa och glada hundar med mycket arbetsglädje i.

Självklart hann vi också med vallning. Så kul även om jag är så dåligt. Men Olle är en följsam hund med mycket känsla så det underlättar lite för mig. Var själv väldigt impad av båda Bacho och Pinna, som går riktigt bra i vallningen.

Ett stort tack till Maria som fixade med dessa två dagar!!

Olles läckra bror Bacho. Kanonfin i vallningen!

Mamma Meg. Olle är så lik sin mor i både sätt och utseende, så kul att få lära känna henne.

Maria och Meg. 

Syster Pinna!

Hämten är häftiga i vallningen tycker jag. Och att en så liten hund kan komma upp i så otrolig hög fart. Ja det är lite fränt.