I höstas förlorade jag min Kelpie Hugo, hade ett mål och en önska att få tävla honom i sök på SBK:S 100-års jubileum. Men ibland vänder livet upp och ner på ens tillvaro. Fick avliva honom endast 4 år.
När värsta sorgen lagt sig, kom önskan upp igen att få vara deltagare på 100-årsjubilumet i Ronneby. Så en kväll satt jag och funderade och tittade på min lilla cocker i soffan, då uppflyttad till klass 3, men ej startad i klass 3. Funderade lite och där i soffan formades ett mål att ta sig till SM2018 i lydnad.
Jag skapade en plan för träningen under höst och vinter för att utveckla de sidor jag ansåg vi behövde jobba med mest. Väldigt mycket träning gick bland annat åt att överträna honom samt lära honom att inte försöka en gång och sen släppa uppgiften, något han gärna gjorde. Till exempel om jag skickade till rutan och han inte såg rutan direkt, kunde han ge sig iväg och leta boll eller kanske en fågel, istället för att fortsätta söka efter rutan. Min cocker upplever jag inte är lika uppgiftsfokuserad som mina kelpies har varit. Jag fick klura mycket över olika sätt att träna. Vid ett tillfälle körde jag typ grundsökövningar med honom, men istället för en figurant i skogen, sökte vi en ruta. Detta för att få honom att titta, inte lukta och tänka tidigare punkt. Så i vinterns kalla väder letade vi platser som gick att träna på där det inte var för mycket snö, många mil har vi pulsat i snö på fotbollsplaner och parkeringar. Och hans matte har lagt mycket tid och mil på att köra till inomhushallar. Men vi nådde vårt mål, vi fick tre förstapris i klass 3 under våren vilket gav oss den efterlängtade biljetten till SM2018. Och där hade jag nått mitt mål...
Har tränat Jabba på alla situationer som kan vara svårt för att han lättare ska kunna klara olika miljöer. Min tro är att man inte alltid måste träna i "tävlingssammanhang" för att träna hunden inför tävling. Utan genom att ha andra svåra miljöer lär man hunden fokusera oavsett störning. Det svåraste som finns för Jabba är fåglar...
Men så klart också få situationer som liknar en tävling. Hade två härliga träningsdagar på Sundbyholm med goa och duktiga människor i 30 graders värme. En utmaning för både hund och förare. Samt att det var mycket liv och rörelse runt.
Väl i Ronneby kände jag att jag nått mitt mål och tänkte mest på att göra kvalet bra och efter det vara nöjd med vår insats. Under en middag en kväll fick jag höra från en härlig människa att jag måste sluta känna mig nöjd!!
– Att vara nöjd, Lena, tar dig inte vidare, sa hon.
Tänkte tillbaka på lite mentalkurser jag gick i samband med min tid som ryttare. Där pratade det om att skapa sig mål men också en vision. Målet ska vara realistiskt medans visionen tar dig vidare förbi målet.
Under två dagar var vi i fyra olika ringar. Jabba var fantastisk och visade att han klarade miljön. Så efter jag gjort min sista "ring" på fredagen var jag så nöjd. Sen kom meddelandet "Grattis till finalplatsen"! Min första reaktion då var ett mindre fint ord och inte ett tjohooo som man kunnat tänka sig.
Varför – jo jag var nöjd – jag hade nått mitt mål, jag hade inte haft något mål eller vision av att vi skulle ta oss till final. Jag hade satt SM som mål, kvaldagarna. Inte tränat för finalen där man skulle gå hela programmet. Jabba har jag fått jobba mycket med för att få honom att hålla ett helt program.
Det tog lite tid den kvällen att fokusera om. Vet inte hur många gånger den kvällen jag tittade på filmen jag hade på Anna och Grym som visade oss provrundan inför finaldagen. Tror först när jag stod redo att gå in i finalringen kände att jag verkligen var riktigt glad att få tävla finalen. Och Jabba gjorde en så fin runda, fullt fokus och med mig. Och jag var helt fokuserad på oss och var mitt bästa tillsammans med honom, vi var verkligen ett team som älskade att under 15 min ha "all eyes on us". En stund som kommer bli ett härligt minne att ta med sig. Det var en riktigt häftig känsla.
Gjorde en tävling förra helgen som jag bröt, hunden var ofokuserad och jag med. Och ska man tävla med en Jabba behöver man ha fullt fokus. Han är som sagt inte så fokuserad på sin uppgift utan det känns mer som han går på känslan han och jag är. Är vi bra – ja då är han bra och vill visa mig hur fantastisk han är. Men är jag inte helt med, då tappar han sin fina fokus och missarna kommer på löpande band.
Så på vägen hem pratade jag med min vän Helena som jag tränar mycket med. Gnällde över min dåliga tävling och hur dålig jag varit. Hon sa då att jag kanske skulle fokusera mer på mig och min träning. Träna, äta bra och där med och sova bra. Har du mer energi kommer fokus och viljan också komma. Väldigt sant tror jag. Så nu äter jag bättre, har valt att lediga dagar träna mig först och sen mina hundar.
Tror ibland man lätt glömmer bort att man själv är halva ekipaget. Jag har en fantastisk liten cocker som just nu sover bredvid mig i soffan. Gör jag rätt kommer han göra rätt - så det är nog dags att jag biter ihop och hittar mitt fokus så jag inte är den i ekipaget som sänker helhetsbilden. Hitta mina nya mål och den här gången även en vision – ifall vi ännu en gång överträffar våra mål!
